Fallfrukt?

Vad är oddsen?

Först fastnade snörbollen i tallen. Jag kastade dummyn för att försöka få den att lossna. Efter några försök fastnade även dummyn.

Jag hittade en lång stör som jag precis orkade resa upp och lyfta så att spetsen nådde upp, och fick först ner dummyn och sen bollen.

Annonser

Jag känner mig priviligierad

Just att gå igenom det här är kanske inte vad alla drömmer om på en söndag i november när hela dagen känns fuktig och grå, men om man vet att det handlar om ett fasandrev så går man gärna genom salixen.

Jag är så glad att jag och mina hundar får möjligheten att vara med på såna här jakter! Idag har inte Abbie fått fem stjärnor och vädret var som sagt inte toppen, jag frös och var tvungen att gå ur sängen när det fortfarande var kolsvart ute, men den energi en sån här dag ger är svår att få på andra sätt!

Abbie med vattendroppar i pälsen. Morgonens dis lade sig både på hundar och människor som en tunn hinna vatten.

Vi har gått/stått tre drev idag. Det första var det mest fågelrika och i det fick jag för första gången med Abbie uppleva att hon var riktigt olydig. Hon började ladda redan hemma när vi gick ut genom dörren, och var superladdad på passet. Först strulade det med att mitt kommandoord för ”gå längre ut bakåt” just nu är ja! och jag använder samma ord för ”varsågod och spring till den fågel du just såg ramla där borta”. Jag försökte alltså få henne åt ett håll, men hon såg fåglar ramla bakom mig, och när jag sade ja! och viftade för att hon skulle gå åt sitt bakåt så tänkte hon gå åt mitt bakåt. Jag måste helt enkelt byta till ett bättre kommandoord.

Sen hände det som ju ofta händer på jakt, men som ännu inte vid 5 års ålder hade hänt med den här lydiga hunden. Hon var ute och letade efter en fågel när skyttet satte igång igen och en annan fågel föll i närheten av henne. Då valde hon helt enkelt att ta den som föll senast, och det är inte okej. Det här hände två gånger till och med.

Förutom detta skötte hon sig bra. Den jaktlusten hon hade idag har jag inte sett hos henne tidigare. När vi eftersökte efter första drevet var hon över 100 meter ifrån mig, och till både hennes och min lycka hittade hon en fågel så långt bort. Det är en bra erfarenhet för henne att ta med sig till B-proven.

Vi fick lite skaffning i en paus, det kallas ”elevenses” i Storbrittannien, och där fanns både det ena och det andra om man ville ha. Vad sägs om ett glas champagne, eller kanske en cigarr? Jag tog för mig av den godaste skagenröran jag har smakat på små smarta och goda surdegskex formade som små skålar.

Efter jakten fick vi lunch. Jag är ju alltid orolig att det ska vara grillad korv, som så många tycker är enkelt och gott, men som jag inte kan (vill) äta. Efter skagenröran var jag inte så orolig för det längre. Vi fick en mycket god hemmagjord gulaschsoppa och efter det kladdkaka med hallon och grädde till kaffet.

En tupp med gröna inslag i fjäderdräkten.

När jag skriver det här ligger Abbie sådär trött och nöjd som hundarna bara blir när de har jobbat hårt, bredvid mig i soffan med huvudet i mitt knä. Benen rör sig ibland när hon drömmer – kanske återupplever hon eftersöket?

Joys läkning

Hon ser lite skum ut men det här är Joy på besök hos Wilja. Hon lånade både leksaker och korg och var mycket nöjd med det.

Nu har det gått drygt tre veckor sen Joy opererades. Läkningsprocessen blev lite jobbig i början. Såret på hakan blödde lätt och ganska mycket. Första dagen hade vi på tratten för Joy ville klia sig på hakan och slicka på övriga sår om vi tog av den. Jag skrev ju i förra inlägget om detta att vi testade lite olika metoder för att få det att sluta blöda. Efter det fick vi tips av Sara att köpa blodstillande vadd, och det fungerade! Vi höll det emot såret tills blödningen lugnade sig och sen hade vi Joy utan tratt så mycket vi kunde när vi hade henne under strikt uppsyn, för att låta såret vara i fred.

Efter några dagar med Rimadyl började Joy kännas som vanligt igen, men då började stygnen på två av såren att knyta upp sig! Först var jag lite handlingsförlamad och försökte hålla henne stilla, men sen testade jag att knyta en ny knut. Det var lite pilligt men jag gjorde det en solig dag och jag lade henne på soffans fotpall innanför vardagsrumsfönstret där solen lyser in, så att jag fick bra ljus, och så knöt jag med en pincett. De här stygnen höll sen tills vi tog bort dem.

Joy blev piggare och piggare och hon är snabb som en ål när hon vill något. Man fick passa henne väldigt noga på promenaderna för helt plötsligt kastade hon sig ner och försökte klia på hakan eller rulla i mossan. Ett sår satt ju på armbågen och det stack ut lite från kroppen när stygnen satt kvar, så det, tillsammans med såret på hakan, kändes som om de var i riskzonen för att slitas upp om hon fick rulla på marken. Vi har många gånger blivit kliade av hennes baktass på handen när vi har hållit om såret på hakan och låtit henne klia sig i närheten av såret.

Efter 10 dagar hade vi en tid för att ta stygnen på djursjukhuset, men vi valde att boka av den och ta stygnen själva och det blev gjort på dag 11. Då såg de flesta såren fina ut, men det på armbågen såg lite mer ömtåligt ut än övriga, och även det på hakan såg ut som om huden var lite tunn där eller hur man ska säga.

Vi fortsatte att ha Joy i koppel, men efter 14 dagar, när vi var i Dalarna, vågade jag släppa henne lös och låta henne rulla sig som hon ville.

Knölarna blev skickade på analys och för några dagar sedan kom analyssvaren.

Knölen på hakan och förändringen i ljumsken (höger sida) var mastocytom eller mastcellstumörer av grad 2. De är inte helt ofarliga men inte heller något riktigt elakt. Grad 3 kan vara riktigt elaka och sprida sig.

Knölen vid revbenen på vänster sida och på vänster armbåge var ofarliga hudförändringar.

Knölen i juvret var ett elakartat karsinom, men veterinären är säker på att hon har fått bort hela och vi upptäckte den ju tidigt.

Nu har vi fått rådet att hålla koll på eventuella nya knölar som dyker upp på kroppen på henne och fundera på vad vi gör då. Samtidigt måste vi ju tänka på att Joy inte är så ung längre, hon fyller ju 10 vid jul.

Andjakt, apportörsgängets tackjakt

Vilken dag vi har haft!

Dagen började med en fantastisk lunch i magasinet. Wallenbergare på dovhjort med en massa goda tillbehör, och det mesta kom från gårdens egna odlingar. Till efterrät en underbar äppelpaj med hemgjord glass. Vi åt säkert lunch i en timme, och jag trodde att vi bara skulle jaga några av vattnen, men vi skulle visst jaga alla såtarna – på en eftermiddag.

Det blev inte så stressigt som det kanske låter. Det fanns inte så mycket fåglar kvar, det här är ju sista jakten för året.

Första såten innebär en massa apportering i vatten. Det var kallt i morse och det är kallt i vattnet – Mälaren – så jag satte på Abbie hennes neoprenväst. Vi fick stå på en bra plats, inte där mitt i vassen där vi oftast står utan längre ut längs viken. De flesta fåglarna föll ganska långt ut från land och eftersom de brukar hämta med båt i vattnet så skickade jag längre in i viken där vassen är tätare. Abbie ville dock inte alls gå i vattnet och jag fick ”tvinga” henne. När hon hittade and nr 2 i vattnet pep hon hela vägen tillbaka med den i munnen, så där att utandningen pep ut ur henne. Jag lät henne söka lite på land för att bli varm men hon hittade inga fler änder.

Vidare till nästa såt där det först blev lite förvirring om vem som skulle stå var men till slut var vi på rätt ställen och jag stod uppe bakom första skyttelinjen men framför tre skyttar. Jag valde att stå med dammen och ett tjockt slånsnår i ryggen och med de tre skyttarna framför mig. Då såg vi väldigt bra. Här fick Abbie hämta tre fåglar, alla tre fina apporter. En skammad på en direktmarkering, en i en snårig åkerholme där jag fick hjälpa henne lite och en precis bakom ryggen på oss i slånsnåret som Abbie inte såg när den föll.

Vi åkte tillbaks till gården och parkerade bilarna och gick ut till nästa såt. Vi hamnade längst bort och fick bara apportera en fågel. Sen kom vi lite för sent till såten efter och hamnade lite konstigt på sidan av, men fick ändå göra ett viktigt jobb att hämta en lätt påskjuten drake. Det var ingen lång apport men jag fick ändå hjälpa Abbie lite för att hitta den. Förklaringen till hennes ofokus kom kanske lite senare på dagen. Innan den föll, medan vi väntade, smög en hare nära förbi oss och Abbie var förundrad över att vi bara skulle låta den smyga vidare.

Vi gick tillbaks till våra bilar och körde ut till dagens sista såt. Även här fick jag stå på ett trevligt ställe, jag gillar att stå så att jag har uppsikt. När de paddlade omkring med kanoterna för att trycka upp änderna lät det så konstigt. Det var is som låg på dammen som kanoten gjorde rännor i! Brr.. tur man inte är hund!

Det kom bara ett flog med änder. Den första som föll vid oss var en skadad hona som föll bara 7-8 meter från oss, till höger om mig. En drake föll kanske 40-50 meter rakt ut och ytterligare en föll kanske 15-20 meter till vänster om Abbie. Dessa två var döda.

Jag tänker att om jag kan – utan att äventyra jaktetiken eller säkerheten – så försöker jag behålla lydnad och ordning och reda för Abbie, även om jag jobbar som apportör. I det här fallet valde jag att gå och hämta honan själv och avfånga den innan vi gjorde något annat. Abbie fokuserade på den draken som föll sist, den närmsta, men eftersom båda var döda valde jag att skicka på den som låg längre ut först och till sist låta henne hämta den som hon hade valt ut som mest intressant.

Efter jakten bjöds vi på fika, mjuk pepparkaka med svart vinbärssorbet och mer av den hemgjorda vaniljglassen. Det är verkligen en speciell och trevlig stämning på den här gården! Alla som deltar bidrar till den. Familjen som äger gården och arrangerar jakterna är så välkomnande och generösa och behandlar apportörerna precis på samma sätt som skyttarna. Apportörsgänget är också så trevligt och alla hjälper varandra. Dessutom blir det ju lite extra speciellt när apportörerna är skyttar.

Under senare delen av dagen lät Abbie vid några tillfällen som om det hade fastnat en fjäder i halsen på henne, hon liksom harklade sig, och i sista såten gick hon lite ovanligt bra fot, hon kändes lite seg. När vi kom hem var hon inte helt okej. Det tydligaste tecknet var att hon inte kastade sig över maten som hon brukar utan hon stirrade på den innan hon långsamt började äta. Nu vilar hon med back-on-track täcke och en fleecefilt i soffan, och jag håller tummarna att hon inte har fått kennelhosta. Ingen av de andra hundarna har visat tecken på att de inte mår som vanligt, men vi får väl se hur det här utvecklar sig.

Fasanerna – steg två

Fasanerna fick hänga ungefär två dygn i hundstugan. Jag var osäker på ifall de skulle hänga, men mina googlingar tyder på det. Igår kväll blev jag jättestressad att de skulle bli dåliga så jag satte på att-göra-listan till idag att ta ur filéerna.

Avancerad upphängning på ett krattskaft mellan viltfrysen och en stolsrygg.

Jag hämtade in fåglarna och lade dem på köksbänken. Såg de jättefina stjärtfjädrarna på tupparna och mindes att jag sett något fint julpyssel med sådana, så jag tog tag och drog loss en. Det gjorde liksom ont i mig när jag gjorde det, trots att jag vet att fasanerna är döda och inte känner något.

Jag började leta efter bästa sättet att göra det här och fick samma känsla som när jag var på min första jakt och fick min första skammade and i handen. Man vet att man gör en god gärning när man hjälper den till andra sidan, men det är jättejobbigt den första gången. Lite på samma sätt kändes det att ta sönder kropparna på fasanerna idag.

Här låg nu de vackra fåglarna och jag skulle ta ur bröstfiléerna.

Nåja, det gick ju ganska bra med hjälp av kniv och faktiskt kökssaxen som var till stor hjälp. Köttet var friskt och fint och när jag var klar hade jag 8 filéer som tillsammans väger strax över 1 kg.

Innan vi kastade resterna tog jag loss lite fler stjärtfjädrar. Får se om det blir till något fint sen, ifall inspirationen kommer. Nu försöker vi hitta ett recept på fasan som både låter gott och inte så galet krångligt.

Abbies första fasanjakt

För några veckor sedan fick jag frågan om jag ville komma och apportera idag – litet ställe, inte fokus på massor av fågel utan mer på att ha trevligt. Det lät ju toppen!

Ett par dagar innan försökte jag ta reda på lite mer detaljer om samlingstid mm. och då först förstod jag att det var fasanjakt jag skulle på. Det blev ju inte sämre direkt…

Men … Abbie har varit lite het på senaste tiden och det har börjat komma små ljud, något jag inte är van vid att hantera eftersom varken hon eller Mackan har ljudat innan. Den här typen av jakt kan vara väldigt triggande för hunden men har man tur, som vi hade idag, så kan man få möjlighet att träna på att hantera att vänta trots att det händer saker runt omkring.

Vackra omgivningar och bra apporteringsväder. Det ser mulet ut men solen tittade fram ibland.

Vi apportörer fick börja med ett fördrev, dvs vi fick driva fasanerna till en annan plats, innan vi ställde upp i linjen med skyttar och väntade på att spanielerna och några andra medhjälpare skulle få fasanerna att flyga upp över linjen med skyttar och oss. Helst ska fasanerna komma i lagom stora grupper och inte alla på en gång, och därför är fasanjakt lite svårare att administrera än t.ex. andjakt.

Abbie väntar. Hon är på helspänn.

På fasanjakt måste hunden vara under kontroll om man skickar den under skyttet. Det är annars lätt hänt att den kommer ut i områden där det finns levande fågel på marken och stöter upp dem, och därmed förstör jakten. Vi undvek därför att skicka under skyttet så långt möjligt. Om fåglarna är döda i skottet kan de ju lika gärna vänta på att bli apporterade tills jakten är över.

Vi väntade länge men så kom en skammad höna i vår ”sektor” och den fick Abbie hämta. Sen väntade vi ännu längre. Efter nästan 2 timmar (!) kom det lite fler fåglar på en gång och ytterligare en skammad höna föll. De båda hundarna på sidorna om oss var ute och jobbade så jag skickade Abbie på den. Hon kom till rätt område, hon hade ju markerat den, och började leta. Efter ett tag var hon på väg bort från området så jag stoppade henne och pekade åt höger. Hon lyssnade och lydde trots att det nu sköts över henne där hon höll på. Nu sökte hon strukturerat och noggrant i rätt område ganska länge, fågeln hade gått undan och gömt sig i eller vid ett djupt dike. Efter ganska lång tid hittade hon den och kom med en ganska pigg fågel till mig. Jag är så nöjd med hennes jobb här. Hon var både kontaktbar och styrbar men jobbade så fint självständigt när hon var på rätt ställe och de skadade fåglarna är ju de viktigaste att få tag på snabbt.

Här är Abbie med en tupp. De är så vackra, fasanerna!

Efter det stora floget blåstes jakten av och vi började apportera. Det gick ganska snabbt för oss apportörsekipage att hämta in de fåglar som skjutits. Jakten var som sagt liten men det föll nog ändå mer fågel än någon hade förväntat sig.

Det här blev toppenbra för Abbie. I början sköts någon enstaka fågel i taget med flera eller många minuters mellanrum. Hon fick markera men vänta med att apportera och jag fick tillfälle att korrigera (det betyder att jag satte på kopplet så att hon inte kunde komma någonstans) hennes fula hopp iväg när hon tyckte hon skulle markera själv. Tanken är ju att hon ska vända med mig och inte tvärt om! Jag fick också möjlighet att ta kontakt med henne lite då och då och berömma när hon gjorde rätt. Jag ska försöka hinna få lite tips om det här med ljuden och vad mer jag kan göra åt dem innan vi ska dit nästa gång så att jag kan få fler verktyg i min verktygslåda.

En liten viltparad.

Vi erbjöds att ta med några fåglar hem om vi ville, och jag passade på att göra det. Tanken är att de ska bli middag åt familjen.

Joy har opererat bort några knölar

För två veckor sedan hittade vi en liten knöl i Joys juverområde. Eftersom vi förlorade vår bruna labbe Wilma i elakartade juvertumörer så är det här extra skrämmande för oss, och tid bokades direkt på måndagen för undersökning. Undersökning gjordes på onsdagen tror jag och sen fick hon tid för själva operationen nu i fredags.

Juvertumören var ju såklart viktigast att få bort, men när hon ändå var sövd ville vi passa på att ta bort några andra knölar också. Vi frågade också om man kunde göra ren hennes tänder på en gång, men det kunde man inte på grund av infektionsrisken och för att det görs i olika avdelningar av operationssalarna.

Joy har länge haft en knöl på hakan som hon slagit upp så den blött med jämna mellanrum när hon t.ex. nyst eller skulle ta upp en boll från marken. Den har vi tänkt att det vore skönt för henne att slippa. De övriga tre – vänster armbåge en liten knuta under skinnet, vänster flank en knopp som man river med furminatorn när man kammar henne och höger flank en större hudförändring i ytskinnet – tror jag egentligen inte har stört henne, men alla fyra åkte nu bort.

Bilder från i morse, dagen efter operationen.

Vänster och höger sida gick bra att fota. Magen var svårare, men även där mitt under har hon stygn och är rakad.

Dessutom den på hakan då … Den blöder hela tiden. Bara hon drar den emot tratten – som hon har på sig hela tiden inomhus för det verkar klia på hakan – så blöder det så hela tratten blir sölig. Vi har testat att tejpa hakan – funkade inte. Vi har testat att sätta på potatismjöl – funkade en liten stund. När hon sover så lugnar det sig men hon är lite hispig, antagligen har hon lite ont trots Rimadyl och kommer inte till ro som hon brukar utan att vi sitter bredvid henne.

Jag tror dock att det här kommer att bli bra om några dagar, vi får ha lite tålamod bara.

Vi vet att hon är lite tunn, hon var dålig i magen någon vecka medan jag var i Skåne och då tappade hon en del, ytterligare en del var bortbantat innan det då hon var skendräktig. Nu göder vi upp henne lite långsamt igen.