Revanschträning på LT

Först en illustration av hur Abbie jobbade förra gången vi var på Lilla Träskaten.

Då var hon jätteseg och ville inte gå ifrån mig på dirigeringar. På markeringar jobbade hon knappt alls utan bara lallade omkring.

Idag åkte vi dit igen. Det är alltså deras koncept ”öppen träning” fast specialbokat av onsdagsgruppen. Idag fick jag sällskap ända hemifrån av Helén och Bea som hoppade på en återbudsplats så sent som i måndags.

Vi kan väl börja det här inlägget med sammanfattningen av dagens träning: Det var en milsvid skillnad jämfört med den förra, åt det positiva hållet! Det kändes skönt att få göra om en liknande träning igen och se att det gick så jättemycket bättre idag!

Mitt fokus idag låg på mig själv. Jag hade bestämt mig för att inte överhuvud taget styra eller hjälpa henne på markeringarna, eftersom hon har ovanan att be mig om hjälp med dessa som ju ska lösas självständigt av hunden. Det klarade jag. Några gånger kallade jag hem henne och skickade om igen – med kommandot för minnesmarkering – när hon blev för virrig och yvig, men jag har inte hjälpt henne hitta apporten.

Det kluriga med Abbie är att hon tänker mycket och att hon lär sig väldigt snabbt, så man får tänka sig för så att man inte lär henne nya felaktiga beteenden. Förhoppningsvis går det lika fort att lära om nu, så att hon inser att jag inte kommer att hjälpa henne även om hon ber om hjälp.

Precis som förra gången på LT hade Peter lagt upp en nyttig och rolig träning för oss. Terrängen är inte lätt för hundarna att jobba i, och de måste fokusera ordentligt och jobba koncentrera sig för att hitta sina apporter, men det är så nyttigt för dem att träna på. Den här dagen gav verkligen mer energi än den tog.

Extra tack till Helén för sällskap och skjuts idag!

Annonser

Labradorklubben Östras WT 6 juni vid Norrtälje

Nu kör vi igen! Labradorklubbens WT är ett sånt där man får vara funkis halva dagen och starta hunden andra halvan. Jag fick börja med att vara funkis, och eftersom det här var en riktigt varm dag var jag lite orolig att lämna Abbie i bilen hela förmiddagen. Hur varm skulle hon bli och skulle hon ha någon energi kvar till sitt jobb på eftermiddagen?

Här har en generös markägare upplåtit sin mark till WT:t. Vi fick låna toa och det fanns kanske fyra ställen att duscha hunden på. En fin välskött gård i närheten av Norrtälje.

När man är funkis och ser hur andra hundar och föraren löser uppgiften vi ska göra efter lunch så kan man se ganska mycket och lite tankar dyker upp i huvudet. Jag funderar på hur jag skulle välja att göra med uppgiften framför mig, och slits lite mellan att vara tränare åt min hund och tävlingsmänniska. Vilket ska man välja? Med mig blir det nog ofta så att tävlingsmänniskan tar över när vi står där vid startpinnen, vilket inte alltid är optimalt på lång sikt.

Fler tankar:

Nej, det där att hunden springer fort och flashigt är inte allt, det kan lika gärna betyda fort och slarvigt och långsamt betyder inte alltid noggrant.

Föraren är jätteviktig i ekipaget! Markera! Förstå var dirigeringen ligger. Lura inte hunden!

Bromsen måste funka! Många visslar ett närsök i farten men hunden har full fart framåt så den försvinner bakom åkerholmen och syns inte till mer.

Det måste ringa i domarens öron av alla visselsignaler.

I stället för att bli missnöjd över en träning eller tävling som kanske inte gick som man hoppades eller planerade så måste man ta till sig den information man får av det som händer. Jag kanske ska träna mer på stopp eller vad det nu är.

Det var ca 35 grader i bilen när jag kom dit, men Abbie låg ner och var lugn och flämtade inte. Bilen stod i solen och hon hade såklart öppen övre baklucka och öppen taklucka plus lite nedvevade rutor runt om. Under lunchpausen gav jag Abbie lite mat med mycket vatten i för att hon skulle få i sig lite extra vätska. Det var riktigt varmt, runt 25 grader i skuggan, och strålande sol. Jag bytte om till shorts och badade Abbie och sen var det dags att gå till vår första ruta och lägga tennisbollen i rännan.

Ruta 3 blev vår första ruta. Det var även rutan där jag var funkis på förmiddagen. I öppen klass fick hunden en dubbelmarkering. Abbie spikade sist kastade, men på den andra – den sist kastade – var jag inte säker på om hon mindes den så jag skickade som på en dirigering. Ett stopp och närsök så hade hon den. Det är så roligt nu när jag gör min lilla rutin för att förbereda henne för ett linjetag (Abbie, fot, peka, ut) så spänner hon verkligen fjädern (ungefär efter ”fot”) och vet vad som skall hända. Domare var Peter Wingårdh och vi fick 16 p.

Vidare till ruta 4. Vi fick se en markering kastas åt höger, men den skulle inte hämtas in. Sen sköts det mot en dirigering rakt fram som vi skulle hämta. Abbie kom iväg på en sned linje åt höger. Jag stoppade när djupet var rätt och det blev en lång vänsterdirigering i skogskanten plus närsökssignal, så hittade hon den. Domare Gunilla Lefvert gav oss 20 p och jag tror vi måste träna lite precision i riktningen i skicket.

Det gula är en torkduk för bilar som jag har köpt på Biltema. Den blötte jag ordentligt och lade över henne idag, och jag tror faktiskt den svalkade henne lite.

Nästa ruta för oss blev nr 5. Här väntade vi ute i solen för det fläktade skönt över fälten. Här fick vi en ganska lång enkelmarkering som gick över en vall, sen över ett dike och så lika långt till över en vall på andra sidan. Jag tryckte på med ”ja” vid diket, Abbie dök upp igen på andra sidan i helt rätt linje, och hon spikade den. Jag stod med pipan i munnen och var beredd att blåsa när hon var i rätt område, eller när hon skulle gå ur området, eller… men behövde inte blåsa alls. Avlämningen blev lite tokig men domaren drog inte av något för det. Domare var Ralf Falkeland och vi fick 20 p.

Vi tog en liten promenad bort till Ruta 1, där först fotgåendet testades. Man sköt sen ett skott mot en dirigering och skott och kast framåt i en enbuske bakom en liten sten. Markeringen skulle hämtas först. Hon jobbade ganska strukturerat i området och jag lät henne vara men till sist stannade hon och frågade om hjälp. Jag blåste närsök och då låg dummyn kanske 2 meter framför henne. Hon gör så här ibland och det måste vi träna bort, något som även domaren kommenterade efteråt, och det var därför hon drog av några poäng. Dirigeringen blev även denna gång lite sned, men ett stopp plus höger plus närsök gjorde att hon hittade dummyn. Domaren heter Maria Hellström och vi fick 17 poäng.

Innan sista rutan gick jag och badade Abbie igen och sen var det ingen kö alls när vi kom fram utan vi fick komma in direkt. Det har varit en stor fördel idag, att det har varit väldigt korta köer till alla rutorna, antagligen eftersom hälften av alla ekipage startade och blev klara före lunch, och alltså endast den andra hälften var kvar till eftermiddagen.

Ruta 2 bestod av en enkelmarkering tvärs över en vall som Abbie spikade. Domare var Inger Johansson och vi fick 20 p.

Jag kände ju att det gick bra men jag trodde väl aldrig att vi skulle vinna öppenklassen! Vi fick ihop 93 poäng, och jag är så himla nöjd med Abbie idag! Det här var faktiskt första gången jag har vunnit någon klass i ett WT.

Apportera för livet WT 2 juni

Sedan WT:t på Tullgarn har jag försökt lösa problemet med dirigeringsskicket. Min slutsats är att Abbie har varit osäker på om jag verkligen försökte skicka henne. Varje grej jag har lagt till på slutet, t.ex. ett ”ja” eller ett ”gå nu!” har hon lagt till i en kedja som hon ville ha alla länkarna i innan hon sprang. Kedjan blev längre och längre. I tisdags var vi hos Fredrik Lindström och tränade och redan innan det hade jag tänkt ut en strategi: Jag måste ha en rutin som jag följer varje gång jag ska skicka Abbie, så att hon känner igen sig och kan vara säker på vad jag vill. Jag stämde av min idé med Fredrik och han höll med om min tanke.

Träningen var jätterolig som vanligt. Vi fick röra oss mycket runt marken och skicka på målområden från olika håll, varvat med markeringar, så det blev lite fart och fläkt. Bland annat fick Abbie gå en linje som gick igenom en liten hage, så hon fick hoppa in och sen ut igen och sen springa till målområdet. Hon älskar ju att hoppa så hon fixade det utan större problem.

Skicken på dirigeringar har funkat mycket bättre sen jag började med min rutin så jag tror vi är på rätt väg. Abbie lär sig saker jättefort och jag kan se skillnad redan efter en knapp vecka, att hon förstår vad som ska hända och ”spänner fjädern” på ett annat sätt än hon gjort på länge.

WT:t Apportera för livet är en tävling där alla intäkter går till cancerforskningen. Det är ett gigantiskt arrangemang där lördagen är en lagtävling för ca 45 lag och söndagen en individuell tävling där ca 150 hundar startar i två klasser. I år hölls det på vackra Äleby gård i Sörmland. Vädret kunde inte ha varit bättre och redan på morgonen kunde man gå i bara skjorta och väst utan att frysa.

Jag fick börja på ruta 2 som var en enkelmarkering ute på ängen i bilden nedan. Abbie gjorde den precis som man ska och fick 20 poäng av domare Karin Thunander.

Ruta 3 var också en markering, som kastades precis innanför skogskanten på andra sidan en äng. Skytten stod på ängen men kastaren stod dold vid en tjock ek och början av kastet skymdes av grenar. Kastet syntes bara en liten stund och Abbie såg den inte falla. Här klantade jag mig och skickade henne ändå med markeringskommandot, vilket gjorde att hon bara sprang några meter ut innan hon vände sig om och frågade mig om hjälp. Jag började famla i fel ficka efter det vita kortet jag använder när jag dirigerar men kom sen på att jag ju kunde börja med bara händerna, och fick henne att gå vidare ut. Hon kom på en lite sned linje och jag fick stoppa och styra ett par gånger innan hon kom rätt. Klantigt att inte skicka på en dirigering direkt, det hade antagligen blivit bättre. Vi fick ändå 14 poäng av domaren Steve Cullis.

Ruta 4 var en dirigering ner till telefonstolpen som står ungefär i mitten av bilden, nästan nere vid staketet. Man skickade från platsen där domaren står med en annan startande i den här bilden. Abbie kom iväg på en bra linje men vek av lite åt vänster där nere. Jag stoppade och pekade åt höger och hon kom rätt och fick ganska snart vind på dummyn, som låg i en grop. Vi fick 18 poäng av domaren Pierre Andrén.

Vi hann med ruta 5 också före lunch. Det var också en dirigering. Den gick ner för en backe lite snett åt vänster mot ett staket mot några stenar där dummyn låg. Abbie sprang även här på en linje som blev sned, men hon sprang mot staketet så jag tänkte att hon inte kunde komma så långt fel, och mycket riktigt, hon vek av åt höger och där låg vinden på från dummyn så hon hittade den snabbt. Domaren Paula Cullis sade well done och gav oss 20 poäng.

Just när jag skulle göra dirigeringen hade vi en speciell publik. Jag lyckades stanna i min och Abbies bubbla medan jag körde, men sen hörde jag en liten enmansapplåd bakom mig.

När vi satte oss för att vänta på vår tur på sista rutan, som för oss blev ruta 1 bröts det för lunch. Både jag och Abbie åt lunch och sen lade hon sig och sov. Skönt att se att hon kan koppla av så, på riktigt. Förut har jag upplevt att hon har blivit seg men inte riktigt vilat, men den här dagen tror jag hon verkligen vilade.

När det till slut blev vår tur hade det blivit riktigt varmt. Rutan var en markering, som först sköts för och kastades rakt framför där vi blev placerade. Sen gick skytten åt vårt vänster och sköt ett till skott, och till sist sköts det bakom oss men inga fler dummies kastades. Abbie var fokuserad på markeringen hela tiden och hon knallade nästan när jag skickade henne (hon sprang iväg när jag sade ordet som betyder att hon ska fokusera på en minnesmarkering, men det visste ju inte domaren så det märktes inte för andra än mig) men ändå sprang hon för kort och stannade och frågade mig om hjälp. Jag tror att jag gjorde ett dåligt val här med, för jag började försöka styra henne men hon var alldeles för yvig när jag lade på närsökssignalen, precis som på Tullgarn, så det blev väldigt omständligt innan hon hittade apporten. Antagligen hade det varit smartare att vänta ut henne eller bara ha sagt ”ja” igen för att få henne att leta mer självständigt. Vi fick 12 poäng av domaren Janne Wiberg.

Fotot ovan visar utsikten från en plats strax bakom ruta 5 som sponsrades av Kennel Thorsvi.

När vi nu var klara med alla rutorna så tänkte jag gå till bilen och ställa in min väska, och på vägen dit råkade jag på ett par medlemmar ur familjen som äger Äleby. Vi pratade lite om tävlingen och jag förstod att de hade fått se en deltagare bli arg/besviken på sin hund som inte ville hoppa hindret på ruta 4. De kunde även beskriva den här deltagaren så att jag förstod vem det var. Det här var jättetråkigt tycker jag för vilken bild ger detta av vår sport för familjen som så generöst lånat ut sin mark till tävlingen? De hade också uppfattat att någon/flera deltagare hade blivit irriterade för att de fick vänta vid rutorna. Jag trodde att det var självklart att ta med sig tålamodet när man åker på WT. Man kan ju vara helt säker på att man får vänta en sån här dag. Dålig stil av medtävlarna att klaga på sånt.

Abbie och jag fick totalt ihop 84 poäng. Vi var inte på något vis med i toppstriden, men jag är jättenöjd med vår insats. Nu pekar kurvan uppåt igen och det är jättekul!

Vilket arrangemang det här är! Jill och Peter med stab har gjort ett fantastiskt jobb för att organisera alltihopa i år. Stort tack till er alla som har bidragit!

 

WT Tullgarn 26 maj

På söndagen startade vi i den individuella tävlingen på Tullgarn. Jag funderade jättemycket under lördagen på ifall jag verkligen skulle starta eller inte, men bestämde mig till slut för att åka dit.

Det regnade på förmiddagen och av någon anledning tog jag inga kort under dagen, så det här blir ett inlägg med mest text.

Denna dag fick vi börja på ruta 3, nere vid vattnet bakom häcken där ruta 3 låg även i fredags. En lång markering kastades rakt fram, med vattnet till vänster och en häck i fonden och en dirigering låg in mot land bakom ett träd som stod ganska nära stigen in till rutan. Abbie såg markeringen och vände inte med när de sköt skottet mot dirigeringen men ändå blev det många blås och tecken när hon skulle hämta markeringen. Hon flöt liksom iväg långt åt sidorna istället för att hålla sig i det område jag bad henne söka i. Jag tror det var svårt med vittringen där ute när det regnade. Dirigeringen gick bättre men jag bad henne söka för nära mig första gången och fick sen flytta henne längre ut. Vi fick 11 poäng.

Ruta 4 låg ungefär där ruta fyra låg i fredags också. Även här fick vi en markering och en dirigering. Markeringen gick nerför en ganska brant kulle och hunden skulle över några gångvägar innan den hittade apporten. Abbie var på väg långt förbi apporten och jag fick vända henne och ta henne närmare och blåsa närsök. På dirigeringen blev linjen sned åt vänster och jag fick stopp på henne när hon var bakom en tjock trädstam så att vi inte såg varandra. Jag tog ett steg åt höger för att hon skulle se min hand och då klev domaren förbi mig åt vänster för att inte stå i vägen. Abbie lydde mitt högertecken och hittade dummyn. För detta fick vi 17 poäng.

Medan vi satt i den evighetslånga kön till ruta 5 fick vi höra att ruta 1 var helt utan kö, så vi tog en promenad bort dit. Eftersom vädret var lite ruggigt hade jag stängt jackan utanpå en väst. I västfickan hade jag det vita kort jag använder när jag dirigerar och innanför jackan hängde visselpipan. På väg in till domaren skulle jag öppna jackan, men då hade blixtlåset fastnat nästan uppe vid hakan och jag fick inte upp det. Den snälla domaren hjälpte mig att få upp det och sen kunde vi samla oss för uppgiften. Vi fick se en rätt så lång dubbelmarkering på linje ut mot vattenkanten med ganska stark vind nästan rakt emot oss. Den närmsta dummy kastades först och skulle även hämtas in först.

Abbie var uppmärksam och såg kasten. På väg ut till den närmsta fastnade hon i nån vittring lite för nära mig så jag fick stoppa och trycka ut henne. Hon hittade dummyn snabbt och kom in med den, men lämnade inte av så fint som hon brukar utan tog ett varv runt mig och sen höll hon hårt i dummyn så jag fick säga loss och bända ut den ur munnen på henne. Det här händer nästan aldrig men är väl ett tecken på att hon taggade på ordentligt. Den långa markeringen fixade hon utan hjälp. Hon kom lite för långt åt vänster men fick där vind på den och vände på eget initiativ åt höger och hittade apporten. Vi fick 18 poäng.

Efter en lång väntan fick vi äntligen komma in till ruta 5, som verkade svår. Uppgiften var att titta på en markering men sen vända ifrån den och först göra en dirigering. Dirigeringen låg klurigt i terrängen, nästan längs med en avlång jordbank, men en rak linje till apporten hade gått över änden av jordbanken åt vänster. Det trixiga var att om hunden kom på vänstersidan om jordbanken så såg man den inte och riskerade att hunden istället sprang och hämtade markeringen. Om man skickade rakt längs med jordbanken kom hunden för långt åt höger och behövde styras lite åt vänster.

Här var Abbie ganska tråkig och tog inte mina kommandon, varken vid sidan eller där ute. Som tur var fick vi hålla på ett tag, jag var hela tiden rädd att domaren skulle bryta oss för att det blev för omständigt, men till sist kom hon tillräckligt långt ut och hittade dummyn.

Markeringen mindes hon och gick i rätt linje. Hon försvann ner för en brant slänt och kom fram igen nere på ängen, men sen tappade jag bort henne. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag avvaktade (och kände mig som en hopplös förare som inte gjorde något), men när hon dök upp igen så att jag såg henne var hon nästan på rätt ställe. Jag stoppade och skickade henne lite längre ut och sen hittade hon den. För denna insats fick vi 9 poäng.

Till sist skulle vi göra ruta 2. Vi gick och rastade matte innan vi gjorde rutan, och på väg tillbaka kikade vi lite på rutan och fick ett hum om längden på apporterna. Vi skulle hämta in en dubbelmarkering som kastades åt höger respektive vänster. Apporterna kastades tätt inpå varandra, vilket gjorde att man inte hann titta ordentligt var apporterna landade utan var tvungen att snabbt vända upp hunden åt vänster. Apporten till höger kastades först och skulle också hämtas först.

Abbie gick mot rätt område, men fastnade återigen i någon vittring lite för nära mig och såg nästan lite låg/osäker ut. Jag började styra och domaren sufflerade bakom mig ”tell her to go back”. Jag gjorde det, Abbie lydde mig men ganska segt, och där låg dummyn.

Den sist kastade mindes hon. Det blev några blås även där men när vi var klara sade domaren ”well done”. Jag tänkte dock att det menade han nog inte, och kanske var det så för här fick vi 11 poäng. Långa markeringar är helt klart ett område med förbättringspotential hos oss.

Vi skrapade totalt ihop 66 poäng, hade poäng på alla stationer och hamnade någonstans mitt i prislistan, men tänk om hon skulle gå ifrån min sida på första kommandot och vara lite mer ”på” när hon jobbar! Då skulle det bli riktigt bra! Nu får vi hoppas att två dagars tävlande inte har förstört all träning, utan att jag kan fånga upp henne och få till kommandona ännu bättre.

Nåja, jag klappar mig på axeln för ett genomfört Agria Swedish Game Fair cup WT och ser fram emot fler roliga tävlingar!

Lagtävling på Tullgarn, 24 maj 2019

Jag skulle bara vilja börja med att påminna er läsare om att jag skriver den här bloggen först och främst för min egen skull, för att ha som en anteckningsbok att gå tillbaka till och se vad jag och hundarna har gjort och hur det gick. Om du gillar att läsa är det jättekul, men om du inte är så intresserad av alla detaljer hoppas jag att du gör något annat istället.

Nåväl, över till dagens tävlingsrapport – som vanligt endast utifrån min upplevelse:

Jag har drömt om och hoppats på att kunna starta på Tullgarn ända sen Mackan flyttade hem till oss. Av olika orsaker har det inte blivit av förrän nu, men i år startade jag och Abbie i ett lag tillsammans med Eva med Rey och Helén med Sansa.

Senaste veckan före tävlingen har vi gjort två ”riktiga” träningar, en med laget och en öppen träning hos Peter (Jill var inte med) på Lilla Träskaten. Båda träningarna var jättebra men Abbie var supertrög och loj och har sällan presterat så dåligt. Med det i ryggen kom jag till Tullgarn på fredagsmorgonen, och på förväntningskontot fanns egentligen inte särskilt mycket. Jag var inte ens nervös och jag hade insett att när man tävlar på den här nivån med en sån här hund så ska man inte vara förvånad om det blir nollor på stationerna.

Vi fick börja dagen på ruta 4, där vi skulle få varsin dold dirigering utan skott. Inte en drömstart om vi säger så …

Vi fick bestämma inom laget vem som skulle ta vilken dirigering. Abbie och jag fick en längs med sidan av den kulle vi stod på, längs med vår lilla linje, förbi mina lagkamrater. Jag tror det var till trädet med lite mörkare blad i övre vänstra kanten av bilden ovan hon skulle. Vårt största problem just nu är att hon inte går ifrån mig när jag ska skicka henne. Så blev det även här; först gick hon ut några meter på mitt första kommando. Jag sade då ut en gång till (något jag inte skulle ha gjort på träning) och hon fortsatte åt rätt håll. Det blev flera stopp och blås där ute och vid ett tillfälle stannade hon och frågade mig om hjälp till och med. Jag trodde att vi skulle få strax över 10 poäng, men domaren hade gett oss 17.

Arrangörerna var väldigt noga med att alla lag skulle starta i nummerordning och ifall man inte fanns på plats vid nästa ruta när det blev ens tur skulle alla få nollor på den rutan. Vi gick därför direkt vidare till ruta 5 som låg i närheten och där var det inte någon kö att tala om så ganska snart fick vi komma in.

Det syns inte så bra på ett foto som i verkligheten, men man ser två små vitklädda människor på andra sidan ängen. Det är skytten och kastaren. Hundarna fick varsin enkelmarkering (det kastades en som hämtades innan nästa kastades) där borta. Det var en jättelång markering på en äng med medelhögt gräs, maskrosor och lite ojämnheter. Det var svårt att bedöma djupet. Abbie fick gå som första hund i vårt lag och gjorde den rätt så bra ändå, några blås och tecken men inte överdrivet roddigt. Vi fick 13 poäng.

Nästa ruta för oss blev ruta 1. Här fick vi vänta en liten stund innan det blev vår tur och vi fick veta att på den här rutan fick vi inte bestämma själva vilken hund som skulle göra vilken uppgift.

Först kastades en markering åt höger i vassen, sen en åt vänster bakom en träddunge (den svarta blobben på bilden ovan, en bit till vänster om människorna är en hund som är strax framför träddungen). Hund A fick börja att hämta den högra och sen fick vi som var hund B hämta den vänstra. Jag såg att Abbie hade koll på den och skickade som på en minnesmarkering. Hon tog en linje lite för långt åt vänster men gick igenom dungen och hittade sin apport. Domaren tyckte jag skulle ha satt ner handen och pekat som på en dirigering, men jag såg på Abbie att hon hade koll så jag var inte orolig att det inte skulle gå bra. Den som var ekipage C hade oturen att få en svår dirigering som gick förbi platsen där vår markering landat. Många ekipage fick slita för att få in den. Abbie fick 19 poäng här.

Ruta 2

Här kastades två markeringar på linje rakt fram i bilden, den närmsta kastades först. Abbie fick börja med att hämta den närmsta. Jag fick blåsa stopp för hon var på väg förbi den, och peka närsök åt höger. Hon hittade dummyn snabbt men bar den inte mitt på utan med s.k. cigarrgrepp. Därefter hämtade hund C den långa markeringen och hund A fick göra en dirigering som låg i slänten upp åt vänster i bilden. Abbie fick 19 poäng på den här rutan.

Ruta 3

Vi fick sitta länge och vänta innan vi fick komma in på den här rutan, jag tror nästan två timmar. Den såg jättesvår ut och många lag hade problem. Innan vi äntligen fick starta hade vi nästan skrivit in våra egna nollor i resultatlistan.

Nu hade solen gått i moln och ljuset var ganska konstigt, solen sken liksom lite igenom molnen. Laget fick se dubbelmarkering, svinlång, mot en diffus bakgrund ner mot vattnet. Sansa hämtade sist kastade, Abbie fick ta först kastade. Jag tror inte hon såg den när den kastades men tror att hon kanske såg den andra. Jag skickade med dirigeringskommando och hon gick inte ut förrän på tredje utet. När hon väl gick ut gjorde hon det åt rätt håll och med ganska god fart. Jag tryckte på med ”ja” några gånger när hon var på väg ut och hon kom ganska rätt i längd. Det blev några vänstertecken med ganska seg respons men till slut fick hon tag på apporten. Även denna bar hon med cigarrgrepp och några meter innan hon var framme hos mig tappade hon den och tog upp den igen. Den tredje uppgiften på rutan var en dirigering till en stor ek som står utanför häcken till vänster.

Domaren sa att han nästan hade brutit oss när jag fick använda tre kommandon för att få iväg henne och att ”det kostade”, men för mig var det mycket värt att ge Abbie det självförtroendet att hon fick jobba tills hon hittade apporten. Vi fick 4 poäng.

Totalt jobbade jag och Abbie in 72 poäng till vårt lag. Jag är jätteglad att vi lyckades få poäng på alla rutor och att Abbie ändå gjorde ett okej jobb, för den här tävlingen är på en lite svårare nivå än var vi befinner oss för tillfället. Med tanke på träningarna innan som jag skrev om i början så gick det långt över förväntan för oss.

Det här var också första gången jag startade i en lagtävling, och det var jättekul! Det är mycket roligare att gå in och göra uppgifterna tillsammans med sina lagkamrater än att starta individuellt. Tack laget, det här gör vi om tycker jag!

När vi var klara åt vi sen lunch och sen gick vi en runda bland de utställare som intresserade oss – de med kläder – och vi hölls en bra stund i Dubarrys monter och provade byxor och stövlar. Jag köpte dock inget mer än lite hundgodis på mässan.

Vårt lag var inte i närheten av någon plats till finalen på lördagen, men det hade vi varken förväntat oss eller önskat oss. Nu har vi provat på lagtävling och det gav mersmak!

ÖKL B-prov Norrtälje 12 maj

Det här är ju en blogg om mina hundar, och här har det varit lite tyst på senaste tiden. De senaste två veckorna har vi tränat en hel del sök, och anledningen är att jag – efter lite påtryckning från H – anmälde Abbie till Norrtäljeprovet i sista minuten, eller åtminstone sista timmen innan anmälningstiden gick ut.

Söket är det Abbie har svårast för på B-proven, och då får man ju försöka kompensera det genom att träna lite extra. I tisdags hade vi en träning med vilt, fyra ekipage. Den gick okej, men Abbie gjorde några tokigheter med viltet. Sista träningen innan provet, i onsdags, gick riktigt bra, så dagens start kändes som att den kunde gå hem, men man vet aldrig med prov. Vad som helst kan hända.

En av dagens utmaningar var att vi skulle starta i sista paret för dagen, och att vistas på provplatsen under större delen av dagen kan vara energikrävande för en hund. Idag verkar vi, med facit på hand, ha klarat det riktigt bra. Hon fick sitta kvar i stängd bil (det var bara ca 8 grader varmt och ingen sol, så hon blev inte överhettad) fram till lunch. Vid lunchen fick hon sitta med ute och efter det stannade jag vid bilen och satt nära henne med öppen baklucka. Hon sov lugnt i buren.

När det väl blev vår tur verkade Abbie fortfarande full av energi. Provet började med ett fotgående över en äng medan två skott sköts åt höger, där dirigeringarna låg. Vi stannade sen och hundarna fick varsin markering rakt fram, mot vattnet. När de var hämtade flyttade vi oss och gjorde dirigeringarna. Båda hundarna fick hämta en fågel i samma område, och dirigeringslinjen gick vinkelrätt över linjen mot markeringarna.

Jag skickade Abbie och bestämde mig för att inte stoppa henne förrän hon eventuellt gick för långt, ut ur området igen. Domaren hade sagt att fåglarna lades på olika ställen i området varje gång, så man visste inte på centimetern var fågeln var. Abbie sprang dock rakt på sin fågel, så jag behövde inte ens blåsa.

Sen gick vi vidare till söket. Vi hade lägre katalognummer än parkamraten och fick göra söket innan vi gjorde vattenarbetet, och det var jag glad för. Parkamratens hund fick göra söket allra sist i sitt prov. Jag tror det passar Abbie bättre att göra det energikrävande söket så tidigt som möjligt i provet.

Söket kändes lite svårt. Det var ganska tät terräng och man såg inte hunden när man hade skickat den rakt ut, vilket ju betyder att hunden inte heller såg föraren vilket kan vara jobbigt för en lite osäker hund. En kanin och en trut låg ca 90 grader åt vänster respektive höger, men övriga fåglar låg rakt framåt (upplevde jag det), upp för en backe och in i skogen. Vi körde på vår nya strategi som vi utarbetat de senaste två veckorna, med lite inspiration från Danmarksresan och det vi lärde oss där plus lite pedagogik om sök från H, och det funkade utmärkt. Abbie jobbade med energi och med nosen påkopplad, och ni anar inte hur glad jag var när hon kom in med den sjätte och sista apporten!

Vidare till vattenjobbet: Parkamratens hund fick börja med vattendirigering. Den låg i vassen som syns bakom mig på bilden nedan, bakom första ”udden” (om nu vassar kan ha uddar). När den hunden hade greppat fågeln sköts det för en dubbelmarkering åt Abbie där det först kastades en på land och sen en från båten i vattnet. Medan vi väntade låste Abbie blicken på båten och såg inte skytten som stod rakt fram. När han sköt fick jag henne att flytta blicken, men samtidigt klev hon fram ett steg men stod sen still. Jag lät henne stå kvar där och markera kast nummer två, och sen skickade jag henne därifrån.

Hon hämtade fågeln i vattnet med glädje i kroppsspråket. För att vara säker på att hon skulle gå rätt på markering nr 2, den på land, pekade jag och skickade med dirigeringskommandot men det var tydligt att hon hade koll på fågeln.

När detta var klart fick vi byta plats med parkamraten och göra vattendirigeringen. Svårigheten i den här dirigeringen var att inte tappa upp hunden på land. Många skickade hunden rakt mot platsen där fågeln låg, och många hundar kom alldeles för långt in mot stranden och det blev lite krångligt. Jag skickade Abbie på en linje som skulle gå utanför vassudden, men hon föll av lite och hamnade i vassen precis på spetsen. Här blåste jag stopp och sade ut, och då fortsatte hon, och jag tror hon fick syn på truten inne i vassen för när jag funderade på när jag skulle stoppa henne och vinkla höger så vek hon av av sig själv och sen hörde man det där andra ljudet som de gör när de simmar med något i munnen.

När dirigeringstruten var lämnad hos mig var Abbie klar med alla sina uppgifter på provet, förutom att vara passiv när parkamratens hund gjorde söket. Som synes var jag ganska nöjd! Foto: Helén Dahlqvist.

Här sitter Abbie passiv. Hon hade lite myror i brallan här fortfarande, men det gick bra. På muntliga kritiken sade domaren inte så mycket, han hade bara skrivit ”bra” på alla uppgifter i sitt anteckningsblock, sade han.

Hon var rolig idag, full av arbetslust. Det här är så kul, det var ju en sån här hund jag ville ha!

Skottreaktion: uppmärksam, den är rolig. Hon har sällan haft så lång hals som vid skotten för dirigeringarna i inledningen av provet, och jag antar att hennes hopp framåt vid markeringarna vid vattnet innefattas i den kommentaren?

Dagens domare var Bengt Gustafsson.

Tack till mina fina kamrater som var där och stöttade och peppade oss, det är guld värt!

Danmarksresa och träning i Danmark i april 2019

Jag och Abbie har varit på en liten resa till Danmark tillsammans med fem andra tjejer och åtta andra hundar.

Det här är första gången jag har åkt utomlands med ett husdjur. Det är ju lite nervöst att göra det – har jag läst på tillräckligt och gjort allt rätt så att vi skulle få åka hem tillsammans igen? I slutet av januari vaccinerade jag henne mot rabies och fixade ett husdjurspass åt henne. När resan närmade sig läste jag på igen, och hittade info på tullens hemsida att man även måste anmäla i förväg att man ska passera gränsen till Sverige, och när. Det gjorde jag några dagar innan vi åkte hemifrån. Regler om att åka in i Danmark hittade jag inga.

Vår rutt gick med bil – jag hade lyxen att få vara passagerare den här gången – via ett trevligt ställe i Skåne, Hillesgården, där vi tillbringade natten mellan tisdag och onsdag, över Øresundsbron till Sorø på Själland där vi bodde på campingen i stugor.

Abbie, Rey, Mrs och Sansa

När man passerar Skåne kan man passa på att besöka några favoritställen. Vi gick en promenad i bokskogen på Söderåsen och vi hann med ett besök på Teba i Höör, det var bara en liten omväg på väg till Malmö och bron. På Teba fick vi tips om ett lunchställe av en kille i kassan, och det visade sig vara en mysig liten lunchrestaurang i Höör med god husmanskost.

Efter lunch åkte vi sträckan över bron in i Danmark. Malmö såg vi inte mycket av eftersom motorvägen går runt stan, och egentligen såg vi inte så mycket av Danmark heller medan vi var kvar på motorvägen. Vädret var ganska disigt men när vi kom fram till campingen såg vi att våren hade kommit längre här än hemma i Stockholm.

Blommande slån.

Stugorna vi checkade in i hade etiketten ”luksushytte”. Det fanns sex bäddar i varje stuga men vi bodde två och två och det var bra, det hade blivit för trångt att vara tre personer + hundar och sex personer i en stuga hade känts som att bo i en nyöppnad ask sardiner.

Vi hann med två timmar träning med vår tränare redan på onsdagkvällen. Våra hundar fick testa på markeringar i bokskog, och det var inte så lätt. Marken är lättsprungen men avståndsbedömningen är svår.

De två följande morgnarna åkte vi en knapp timme till träningsmarken lite längre söderut på Själland. Vi var alltså sex förare (varav två med två hundar var som de växlade mellan) på träningarna och fyra förare/fem hundar var anmälda till danska B-prov i öppen klass, så träningsupplägget blev inriktat på att vi skulle få så bra förutsättningar och förståelse för provet som möjligt.

Träningsmarken

Vi har tränat en massa dubbelmarkeringar där den ena kastades på land och den andra i vattnet, några sök där vi tränade ”samsök”, dvs att två hundar söker samtidigt i samma område, och litegrann dirigeringar under dessa två dagar. Jag har fått lite nya tips på hur jag ska få Abbie att inte frysa fast och att inte fastna vid min sida.

Vi hade inte så långa dagar med tränaren, vilket gav lite tid över för annat. Vad gör man när man är på tjejresa och har tid över? Shoppar på jaktbutiker såklart! Det låg en stor trevlig butik i närheten, så den fick ett besök av svenskarna på torsdagseftermiddagen. Jag köpte dock bara en keps den här gången.

På fredagen, i slutet av vår sista träningsdag fick Sansa en liten liten bit av axet från ett vasstrå i hornhinnan. Vi såg den och vi försökte skölja ut den, men den satt kvar. Vi fick då hjälp av tränaren att ringa en djurklinik och boka tid för henne, och där tillbringade vi fredagseftermiddagen. Det var en liten klinik med familjär stämning och en mycket duktig ögonveterinär som opererade ut den lilla stickan ur ögat. Tyvärr gjorde ju detta att Sansa inte kunde starta på provet på söndagen.

Lördagen spenderades med lite mer träning, men nu på egen hand, i den närliggande bokskogen. Abbie och Rey drillades i mera markeringar i den miljön, och så fick de göra några långa dirigeringar. På bara några dagar, sen vi var där sist, hade bokarna börjat få blad och vitsipporna hade slagit ut.

Pariserbøf

Vi åt genuin Dansk lunch, lite konstigt kanske utan tillbehör till köttet, men det fanns en liten brödbit inbakad i kalvfärsbiffen. Gott var det!

En av flatarna i gruppen var på prov på Fyn på lördagen på ett prov enbart för flatar. Den andra flaten var struken. Ytterligare ett labradorekipage som skulle ha startat på söndagen bestämde sig för att stryka sig och de åkte hem på lördagseftermiddagen. Kvar var vi tre förare varav två skulle starta på provet dagen efter.

Provet har jag skrivit om i ett separat inlägg.

En trevlig skylt som satt på inhägnaden vid campingen där det fanns getter och minigrisar som man fick gå in och klappa om man ville.

Danmark var trevligt. Det var liksom en trevlig stämning överallt, alla var glada och vänliga.

Resan hem efter provet gick smidigt. Det var bara ungefär en kvart med bil från provplatsen till färjan i Helsingør och färjan tog bara 25 minuter så vi hann precis köpa lite godis innan det var dags att gå ner till bilarna igen. När vi körde genom tullen i Helsingborg var man tvungen att åka på ”varor att deklarera”, trots att vi läst att om man hade föranmält på webben att man kommer med husdjur skulle man kunna åka på ”inget att deklarera”, men där fanns en tilläggsskylt med överkryssade husdjur. När vi passerade tulltjänstemännens lilla kur såg vi människor som satt där men ingen tittade ens ut på bilarna, så vi kunde bara köra förbi.

Tack Dorothea för att du organiserade och fixade den här resan! Tack även ni andra som var med för trevligt sällskap och givande samtal om hundträning! Jättekul att jag fick åka med. Nu ska vi tillämpa de verktyg vi fick med oss hem.