Tandborstning

Hundarna har hjälpt mig med en riktigt bra rutin omkring tandborstningen. De är så matdrivna att de gärna låter mig borsta deras tänder för belöningen de får efteråt, några små kulor torrfoder från en provpåse. Nu tar hundarna själva initiativet till tandborstningen genom att komma och stirra på mig vid badrumsdörren när jag börjar med min kvällsrutin. Jag kan avslöja att det hade blivit mycket mera sällan borstat om det bara hängde på mig.

Bilden har ni kanske redan sett på instagram

Som ni ser på bilden använder Abbie en vanlig tandborste. Mackan kör med eltandborste. Hon är väldigt hanterbar och det var egentligen inga problem att börja med elborsten. Abbie ska också få testa det så småningom, men hon är ganska kittlig (märks när man klipper hennes klor) så jag är inte säker på att det kommer att gå bra.

Och … till människor ger man inte något att äta efter att man borstat tänderna, det vet jag, men Mackan och Abbie är faktiskt hundar och jag tror vinsten av tandborstning är större än faran med ätandet.

Och … det är någon annan som ansvarar för Joys mun.

Idag har vi dansat

Vi har varit på utflykt till en annan kommun idag. Kul att se nya marker och träffa flera och träna ihop, och idag var jag även spänd på ifall Abbie skulle vara likadan som hon varit hemma på senaste tiden. Det har nämligen gått framåt, framförallt med att kunna skicka henne vidare ut när hon har stannat, men vi har ju varit samma grupp på 3 personer varje gång och jag ville se om det att vi var ytterligare ett ekipage idag skulle göra någon skillnad.

En vacker plats

Vi lade ut fem områden, två helt dolda med bollar, ett dolt med stora dummies och två områden där hundarna fick se markeringar kastas, och sen började vi skicka hundarna. Abbie var inte påverkad av sällskapet och jobbade bra. När jag skickade mot ett dolt bollområde som låg med relativt snäv vinkel mot ett av områdena med minnesmarkeringar blev det lite tjorvigt. Om jag läser henne rätt så hade hon förstått att hon inte skulle till minnesmarkeringarna igen, men blev lite osäker på vart hon skulle och då blev det lite trögjobbat.

Solen!

Som sista uppgift av dessa skulle Abbie hämta en boll i ett område ganska nära mig. Jag bad om en störningsmarkering innan, och det fanns bara en boll kvar i området. Abbie släpper lätt störningar och hon kom ut i närsöksområdet och började söka. Hon låg kvar jättefint i området och letade och när jag behövde flytta henne litegrann så visade jag bara med min vita isskrapa vad jag ville (stopp, lite ut, fortsätt närsöka) men lät bli att ropa kommandoorden eller vissla, och hon bara hängde med. Det är det här jag kallar för att ”dansa” med hunden. Det är så häftigt, man jobbar verkligen i nära samarbete med varandra. Det kändes som om hela världen blev tyst runt oss, bara hon som jobbade och lite svagt kompisarnas kommentarer i bakgrunden. Jag har inte upplevt det med Abbie tidigare, men jag har dansat med Mackan.

Abbie hade svårt att hitta bollen, men hon låg kvar i sitt område och letade med lagom hög fart, tog lovar ut ibland men vände tillbaka in igen och fortsatte leta. Hon höll säkert på minst fem minuter. Det här har ju varit en grej jag fått jobba med, hon har tidigare tappat självförtroendet ganska snabbt och frågat mig om hjälp eller helt enkelt lagt av att jobba, så den här upplevelsen var lite smått fantastisk för mig. Detta i kombination med vad som känns som den första vårdagen, trots att vi fortfarande är i februari.

Abbie

Vi avslutade med att kasta lite markeringar åt varandra, det är ju kul att passa på när man är några stycken. Tack Kajsa för att vi fick komma! Vi kommer gärna fler gånger!

Vi tränar!

En trevlig hästhage

Ett kort inlägg bara för att berätta att bloggen lever, men det händer inte så mycket intressant i hundlivet just nu. Vi tränar dock med kompisar ganska regelbundet. Idag blev det några linjer och markeringar i en hästhage inte alltför långt hemifrån.

Gyllene Anden 2019

Kennel Thorsvi anordnar ett mock trial varje år runt luciatid, och alla hundar födda på kenneln är välkomna att delta. Det brukar vara en härlig blandning av allt från nybörjare till riktigt rutinerade hundar och förare.

Årets domare, Ann-Maj och Jörgen.

Jag hade anmält båda mina hundar. Abbie för att hon ju vann förra året och är tränad för den här typen av tävlingar och Mackan för att det är kul för både mig och henne att starta henne och man vet ju aldrig hur länge hon orkar vara med. Jag skulle inte starta Mackan på t.ex. ett vanligt WT längre för hon är lite för opålitlig, något som skulle visa sig senare under dagen.

Jag och Abbie. Foto: Mille Selander.
Abbies sida i boken som hör till vandringspriset, anden, som står till vänster.

Abbie skötte sig som förväntat. Av de fyra apporterna i grundomgången gjorde hon tre fina markeringar och en som jag gav lite hjälp på för att den skulle bli hämtad snabbt och effektivt. Ett stopp och ett ”ut” som hon lydde väldigt fint, så var den hittad.

Abbie. Foto: Mille Selander.
Jag och Mackan inne på linjen tillsammans med Mikaela och domare Ann-Maj.

Mackan var lite mer självständig, som hon brukar. Hon gjorde två fina apporter. Den tredje valde hon att lägga på marken istället för att lämna i handen och den fjärde blev jättetokig. Hon fick gå som andra hund på en markering, som första hunden inte fick in. Jag vet att hon hade koll på den, hon är en bra markör, men jag riktade ändå upp henne och skickade som på ett linjetag. Hon sprang rätt ut, men förbi dummyn. Det såg ut som om hon tittade på den, men sprang ändå vidare ut, och när jag stoppade och vände henne så gjorde hon ungefär som jag bad henne, och tog då dummyn. Det såg liksom ut som en ”viltvägran” fast det var ju en dummy. Tokiga gamla hund!

När de ropade upp de hundar som gått till final var varken Mackan eller Abbie med i listan. Mackan förstår jag för hon gjorde ju bort sig (mig). Abbie hade inte gjort några fel, men domarna var petiga och hade bara tagit med hundar som hade gjort felfria markeringar som de hade löst självständigt och effektivt.

Mitt bidrag till prisbordet.

Grattis till er som gjorde bra ifrån er! Tack alla kompisar för en trevlig dag, och naturligtvis tack Anita och Jörgen och er stab av funkisar för en fint anordnad tävling!

And- och fasanjakt med tema långa linjer

Så fick vi komma med på jakt igen. Jag är lika glad för varje tillfälle jag får komma med och njuta av ”utomhuset”, jakten och vänskapen. Tack Jörgen!

Abbie. Huvudpersonen som fortfarande har ett svagt ögonlock och därför inte får apportera i risig terräng ännu.

Mackan. Backupen som inte ville följa med i morse. Hon visste väl inte vart vi skulle antar jag, för då hade hon inte tvekat.

Vädret blev, trots att det ser grått ut på bilden, bättre än prognosen hade utfäst. Det regnade nästan inte alls på förmiddagen.

Vi började med två anddammar. Mackan började med att göra lite som hon ville. Jag är inte så förvånad, och som tur var störde hon ingen mer än mig. Till exempel bytte hon fågel kanske 4-5 gånger när jag skickade henne till ett område där det låg ganska många fåglar. Svårt att välja vilken som var finast tydligen … Hon knallade i alla fall inte.

Abbie gjorde det jag bad henne om. Efter första såten hade vi några fåglar kvar långt ut på ett fält, enligt uppgift från en skytt. Vi stod lite vid sidan av när det sköts och hade inte sett dem falla. Här fick Abbie verkligen träna på att gå långt ut, och hon gjorde det faktiskt riktigt bra, men fick tyvärr inte utdelning på de sista skicken, så som det ofta blir på jakt när man inte är säker på var fåglarna ligger.

Vid den andra dammen fick Abbie först hämta två långa fåglar. Jag tror att hon hade sett dem falla trots att jag bara hade anat dem. Medan vi stod och väntade tyckte jag att jag såg något krypa över fältet, lite framför och bortom en skytt. Jag ville inte skicka Abbie just då, för att inte störa skytten, men så fort det blåstes av gick vi lite närmare och började leta efter det. Jag hade en tydlig riktpunkt i en åkerholme, och det var riktigt långt dit. Abbie gjorde först ett försök och jag fick se hur svårt det är med avståndsbedömningen, för trots att jag trodde hon var framme så var hon lite för kort. Hon tappade hoppet lite och föll närmare och närmare mig. Till slut var hon intill mig och jag blev sur och sade åt henne att hon inte får göra så och sen skickade jag henne igen. Nu var hon märkbart lydigare och tog sig hela vägen ut till holmen och sökte där, plus att hon sprang på fältet där ”löpan” (”krypan”) borde ha varit, och det såg ut som om hon följde någon typ av vittring, men tyvärr hittade hon inte någonting. I mitt huvud dök en diskussion vi har haft en gång vid ett middagsbord där Jens (tror jag) frågade Anita vilket som var det vanligaste kommandot hon får höra på ett prov. Svaret var UT, och idag var jag medlem av klubben som ropar det alldeles för många gånger.

Tredje såten före lunch var en fasansåt och jag bad att få stå som bakapportör. Det sköts inte många fasaner och ingen som vi fick apportera, men det var bara nyttigt för Abbie att varva ner lite.

Efter lunch, julbord, gick vi som apporterat på förmiddagen drev. Så här kan det se ut när man går igenom hampa, det är faktiskt inte lätt att ta sig fram ens. Drevjobbet gick bra tror jag, det lät som om det blev fina fåglar till de som sköt. Jag hade ny vinterjacka, och för första gången på en jakt blev jag för varm. Att gå drev betyder nämligen väldigt ofta att man står still och klappar händerna långa perioder och det är bland det kallaste man kan tänka sig, så det här var väldigt positivt.

Mackan fick ta sig an eftersöket eftersom det ju är risigt och trångt, och Abbie fick vänta i bilen. Mackan jobbade på och hittade först bara skelett, men jag berömde henne för att hon hittade så fina grejer till mig och tänker att hon i alla fall vet vad som förväntas av henne. På sluttampen förstod jag att hon hade hittat en fasanhöna också, men hon hade lämnat av den till Mikaela som var den människa hon först fick syn på, för att sen fortsätta söka efter fler fåglar. Det var väl lite gulligt?

Nu laddar vi upp för Gyllene Anden nästa helg. Både Abbie och Mackan kommer att stå redo på startlinjen. Boken som hör till vandringspriset är kompletterad med bilder på Abbie och själva anden är packad i en låda, klar för avfärd mot sitt nya hem för ett år. Det ska bli spännande att se vem som får ta den med hem nästa gång!

Fasanjakt på första advent

En sedan länge inplanerad fasanjakt ägde rum idag. Abbie får fortfarande inte gå in i terräng (grenar, ris och liknande) så jag tog med båda hundarna. Mackan är just nu väldigt frusen om hon måste stå still, och det är ju det man gör mest när man är apportör så hon fick ha ett tjockt täcke på sig. Abbie fryser sällan och hade inte täcke på hela dagen, förutom när hon satt i bilen under lunchen.

Den här bilden är från första såten så klockan är kanske 10-11 någonting. Det blir visst inte helt ljust i december, trots att solen gjorde sitt bästa för att lysa igenom molnen.

Jag måste säga att båda hundarna började dagen med att vara ouppfostrade. Mackan inledde med att försöka knalla fast hon var kopplad, och lyckades därmed fälla mig till knästående. Gamla tanten! När jaktlusten drar på, då är det fart i henne. Hon fortsatte i samma stil när skyttet var avslutat och det enbart låg fåglar alldeles runt oss och ”vår” skytt. Jag skulle vara snäll mot Mackan och låta henne hämta en av dem fast de låg alldeles för nära för att vara roliga apporter. Istället för att hämta en av dem drog hon med högsta fart åt något annat håll och struntade helt i mina visslingar.

Mackan fick också göra ett litet eftersök tillsammans med två andra hundar efter en förmodat påskjuten fågel, men hon var ganska initiativlös och jag blev trött på att hon inte ens försökte.

I nästa såt blev en fasantupp påskjuten, och jag skickade Abbie i princip när den landade på marken. Hon satte av, men strax efter skickades en annan hund mot samma fågel. Den hunden kom fram i princip samtidigt som Abbie, men kom direkt på fågeln (Abbie kom några meter vid sidan av nedslagsplatsen) och tog med den hem till sin matte. Då försökte jag kalla hem Abbie, men nu var det hennes tur att strunta i mig. Hon låg kvar och letade både länge och väl efter en fågel som inte fanns.

Mackan med fasanhöna.

Efter lunch fick de hämta varsin minnesmarkering efter skyttet, och nu gjorde de vad de skulle.

Abbie med (en annan) fasanhöna och Mackan i bakgrunden.

I dagens sista såt hade jag markerat en fågel på andra sidan om nästa apportör till vänster om oss. När skyttet var avslutat började den apportören gå mot nedslagsplatsen, och eftersom jag inte visste om fågeln var apporterad gjorde jag också det. När vi möttes visade det sig att hon inte heller visste om den var apporterad eller ej, men att vi var överens om att vi var på rätt plats. Då gled Mackan, utan kommando från mig, iväg från mig och började rota i en tuva, och där var tuppen! Den sprang ifrån henne och hon fick springa efter och ta fast den, med sitt tjocka täcke fladdrande om benen. Såna gånger visar hon att hon är en duktig viltfinnare. Tuppen var bara träffad i vingen och den hade krupit undan en bit och försökt gömma sig i gräset.

Efter detta påmindes jag om att jag ska lita på henne. Hon brukar tappa initiativet när hon känner att det inte finns fler fåglar att hitta, och det var säkert det hon försökte tala om på förmiddagen när vi sökte den skadeskjutna fågeln vi inte fann.

Ännu en härlig dag utomhus med mina fina tjejer läggs i minnesbanken. Jag är så glad att hundarna ger mig möjlighet att vara med såna här dagar.

Stygnen är borttagna!

Idag har det gått 15 dagar efter operationen av Abbies ögonlock, och idag var det dags för stygnborttagning.

Här är sista bilden av ögat med stygnen kvar. Som ni ser har pälsen runt ögat vuxit ut förvånansvärt fort. Skönt för Abbie som får lite skydd från terrängen och skönt för mig som inte alls tyckte om hennes utseende när hon var rakad.

Själva stygnborttagningen gick bra. Jag gillar verkligen vår ögonveterinär Josefin Hållbus på Anicura Djursjukhuset Albano. Abbie gör inte det, av förklarliga skäl, och det är inget som veterinären behöver ta personligt. Även idag hade Abbie full koll på var vi var någonstans, och när Josefin hämtade oss i väntrummet blev hon jättenervös. Inne i undersökningsrummet ville hon inte ens ta emot en godis av sköterskan.

Abbie var fastande på morgonen ifall vi skulle behöva ge henne lugnande, men efter att jag berättat hur påverkad hon var efter narkosen ville veterinären prova att ta stygnen utan lugnande. Först darrade hela Abbie och hjärtat slog hårt, men ganska snart blev hon lugnare och slutade darra. Hon stod hela tiden stilla på bordet och stygnen kunde tas utan problem. Veterinären var mycket noggrann och kollade nog två gånger extra att alla bitar av tråden verkligen var borta.

Vi fick lite förhållningsorder, bland annat får hon inte springa eller träna i tät terräng de närmsta två veckorna, men efter det är det fritt fram. Det betyder att vi kan vara med och försvara Abbies titel (”defending champion”) på Gyllene Anden i mitten av december. Kul! Det betyder väl också att hon får ta det lugnt på de få jakter vi har innan dess, och att Mackan får följa med och sekondera ifall det skulle behövas, vilket hon säkert inte har något emot.

Jag känner mig lättad nu när den här perioden med stygnändar som kan fastna i grenar eller grässtrån utomhus, torkat sekret från ögat som kliar och tassar som far upp mot ögat i obevakade ögonblick eller att vakna med ansiktet nästan i tratten och undra varför rummet är suddigt på morgonen för att Abbie har hoppat upp i min säng och lagt sig nära, nu är över. Jag tror Abbie också är glad, för idag fick hon gå lös och välja sin egen takt på promenaden för första gången på två veckor.