Testing, testing och Joy kanske har blivit vuxen?

I helgen som gick träffade jag Cattis som generöst erbjöd sig att berätta hur hon har tränat när hunden inte riktigt velat gå ut. Hon hade jättebra tips till mig och framförallt handlade det just om hur jag ska göra, inte så mycket om vad hunden ska göra. Det var som att ta en privatlektion hos en duktig tränare – tack snälla Cattis!

Ni minns den där bilden jag postade i inlägget om kennelträffen – den där ett finger pekar på hunden och tre fingrar pekar tillbaka på föraren. Den är så sann.

I sammandrag:

  1. Titta på målet när du ska skicka hunden, titta inte på hunden. Om man tittar på en (lite osäker eller känslig) hund som man böjer sig ner över så kan det göra att den inte går iväg.
  2. Peppa hunden med rösten och följ med lite med kroppen framåt i skicket (väg över på det främre benet så att hela kroppen rör sig framåt, inte bara vifta med armen). Hunden får troligen en känsla av att ni följs åt fram mot målet.
  3. Använd vita stående dummies så att du bara tränar ett moment – själva skickandet. Om hunden inte ser dummyn utan måste leta när den kommer fram så är det ett annat moment, som man får lägga till när det första fungerar.
  4. Gör inte det sista skicket. Utmana inte på slutet bara för att träningen gått så bra. Avsluta på topp istället, och låt en annan hund hämta den sista, eller hämta den själv.

Igår på kvällsprommisen testade jag lite. Jag ställde ut 4 vita dummies på linje med 15-20 meters avstånd (tror jag, jag är inte så bra på avståndsbedömning). Inga spår i linjen, men hundarna såg vad jag gjorde. Vi kan kalla dem 1, 2, 3 och 4 räknat ifrån platsen jag skickade ifrån.

Jag tror att jag kom ihåg att titta på målet. Abbie tvekade inte det minsta utan for iväg med hög fart – förbi nr 1 och hämtade nr 2. Jaja, det gjorde väl inget. Skickade igen och hon tog nr 1. I tredje skicket tog hon nr 4 med självsäkerhet. Det fanns inga tendenser att byta eller ta mer än en, men hon noterade den dummyn hon sprang förbi.

Nu var hon lite i gasen och jag tänkte att jag inte skulle göra sista skicket, utan Joy skulle få hämta den. Hon hade ju sett när jag ställde ut dem…

Skickade Joy som for iväg på ett böjt spår åt höger, inte rakt fram. Försökte kalla in henne igen med både rösten och pipan. Hon lyssnade inte och jag sprang efter henne och fick kontakt med henne. Fot! sade jag och vi gick närmare. Ja, där är den! sade hon när hon fick syn på den. Jag stannade och satte ner handen – och hon knallade! Nej, nej, inte rätt. Hon hann ända fram och fick tag på dummyn, men kom faktiskt till mig med den. Jag fick lirka loss den ur munnen på henne och så gick jag ut med den igen.

Vi backade och jag ställde upp oss mot dummyn. Joy såg den och nu var jag beredd, så när jag satte ner handen och hon knallade igen så petade jag bara till henne med ett finger och då stannade hon (!). Fotposition igen och ner med handen. Joy stod stilla, så jag skickade henne. Hon hämtade och lämnade i handen (!).

Vi gick vidare och jag ställde ut en dummy som sen skulle hamna bakom en låg ridå av vass/gräs vid ett dike, och en dummy till strax hitom ridån. Jag tänkte utmana lite och lät därför dessa stå till sig och gick vidare längs ängen. Längst bort på andra änden ställde jag ut två dummies. Jag tog med hundarna tillbaka en bit och satte Abbie med ryggen mot de senaste två utställda. Vi andra backade lika mycket till och så satte jag tanterna en bit ur vägen. Sen skickade jag Abbie först bakåt-ut mot de två och sen växelvis mot området med växtridån och den andra av de två senaste. Hon fixade alla skicken galant trots lite ökad svårighet både med längre tid och terräng.

En dummy som jag släppt hamnade upprätt för sig själv. Jag lät den stå där när jag tog med mig alla tre hundarna, parkerade Mackan och Abbie och tog Joy fot. Nu var hon väldigt söt och gick fint fot och berättade att hon visste precis hur jag ville att hon skulle göra. Jag gick lite lagom långt fram mot dummyn så att hon skulle se den och skickade, och hon gjorde sitt jobb jättefint.

Är det så att hon, nu vid 9,5 års ålder, har blivit lite mogen och kan tränas? Hon kanske kan användas som sparringpartner åt Abbie nu när Mackan ska ta det lugnt.

Och den stora frågan: Är det så enkelt att om jag inte stirrar på Abbie så löser sig problemet med att hon inte vill gå ut? Fortsättning följer.

Annonser

Kennelträff 2018

Jaha … det här med bilen.

Det var länge osäkert om vi skulle kunna ta stora bilen till kennelträffen och jag hade därför kollat och förberett t.ex. myggnätet så att det skulle gå att fästa i Volvons bagagelucka och verkligen funderat på ifall allt vi ville ha med oss skulle få plats i den. Den stora bilen har fått både det ena och det andra nytt, men den svarade inte riktigt på behandlingen som vi önskat. Kvällen innan vi skulle åka meddelade B att vi ”nog” kunde ta den i alla fall.

När vi lastat in hundar och packning och kommit iväg satt jag och tänkte på att det här kunde ha blivit året då vi tog Volvon till kennelträffen, men så blev det ju inte …

B var tyst som en mussla i bilen trots mina försökt till konversation. Någonstans efter Bålsta blev han ännu mer spänd och tyst och till slut meddelade han att ”det här går inte, vi måste vända”. Vi vände på nya avfarten vid Bro, och precis när vi körde på motorvägen igen i riktning mot Stockholm kom ett meddelande på instrumentpanelen: Engine system failure.

Vi hankade oss framåt, tidvis mycket långsamt i vägrenen med varningsblinkers på, tidvis helt stannade på någon informationsficka, tidvis med ungefär vanlig fart och till slut var vi hemma igen. Vi lastade snabbt om till Volvon, lämnade några grejer hemma, och åkte igen. Och så blev det här ändå året då vi tog Volvon till kennelträffen.

Efter ca 4 timmar i två olika bilar var vi äntligen framme på Herrfallet precis när kennelföräldrarna skulle hälsa välkomna.

Bilden illustrerar att om du försöker peka på hunden och säga att den gör fel så pekar tre fingrar tillbaks på dig själv, dvs det är antagligen du som gör fel och inte hunden. Någon försökte säga att då får man peka med hela handen, men jag tror mer på det som syns på bilden.

Själva kennelträffen följde det vanliga schemat med träning och umgänge. Herrfallet var sig likt med madrasser lika hängmattor, mat som är mat men inte så mycket roligare än så, vackra omgivningar och vackert väder. Kennelträffen var sig också lik med fantastiska människor och rolig och energigivande retrieverträning!

B, Mackan och Joy var med. De har inte tränat utan bara minglat, hängt och ätit ostbågar.

Abbie och jag ”bubblar”. Foto: Jörgen Norrblom

Abbie och jag gick för Fredrik Lindström. Det var helt toppen! Abbie var inte helt toppen, men hon var inte helt botten heller. Jag har fått inspiration till träning och en hel del tips om hur jag ska träna för att peppa och stärka Abbie. Bäst av allt var att inse att Fredrik är någon jag gärna skulle åka till och få påfyllning i verktygslådan. Jag har ju inte riktigt haft/hittat någon på lagom avstånd som jag har velat träna för på ett tag, men nu så!

Jag känner av att det har varit mycket på jobbet ett tag för jag har inte riktigt varit på allerten i helgen. Jag har knappt antecknat något och jag kan inte i detalj redogöra för övningar och apporter som jag brukar kunna göra. Abbie har gått ganska bra på träningen. Om man tänker att vi har haft fyra träningspass (fm+em lördag och söndag) så har hon hållit ihop under tre av dem, och endast på ett skick blivit kvar vid min sida när jag försökt skicka henne. Det är nog ganska bra för att vara hon, för vi har ju varit i en grupp med 8 ekipage och någon åskådare, varit lite tröttare än vanligt eftersom vi inte har sovit hemma plus att hon blev osäker på Freddan ungefär varje gång hon såg honom, och sånt brukar speglas i hennes arbete.

Gulliga lilla Abbie!

Tack så jättemycket från oss till kennelfamiljen som ordnar detta varje år!  Att Herrfallet inte är så lyxigt gör inget alls, det är människorna och hundarna som gör de här kennelträffarna så roliga!

Abbie och Mackan shoppade lite hos Grete också! Vita dummies för nu ska vi bygga självförtroende hos Abbie.

Uppdatering om Abbies mage

Bilderna nedan är från 6 och 7 juni, då det hade gått ungefär 1,5 vecka efter operationen.

Här ser man tydligt att naveln står ut fortfarande.

Det var fortfarande sår men pälsen har börjat växa ut igen på mage

Bilderna nedan är från den 17 juni när det hade gått ungefär tre veckor.

Pälsen har verkligen kommit tillbaka. Naveln står fortfarande ut, men om man kände på den så var den mindre svullen. Det finns dock en struktur kvar under huden men jag gissar att det är så det är hopsytt och att det kommer vara så nu.

En liten projektion kvar, men klart mindre än när hon hade navelbråcket.

Närbild på naveln.

Här är en bild på magen från idag 6 juli, 5,5 veckor efter op. Naveln i nederkant av bilden och det bakre såret i överkanten av bilden. Det främre såret är täckt av päls nu och syns inte. Tur att pälsen var på tillväxt när vi gjorde operationen så hon slapp gå barmagad.

Ett försök att ta kort på naveln från sidan. Nu känns den knappt längre, så resultatet har blivit riktigt bra.

Nu är kapitlet operation avslutat med snyggt resultat och nu återstår att utvärdera hur den mentala biten utvecklar sig. Ännu ser jag inga dramatiska förändringar, och det kanske jag inte heller förväntar mig, men jag hoppas att hon inte ska behöva dyka ner i de djupaste dalarna längre.

Mackan skrämmer sin matte

Här är en skräckbild från i onsdags. Mackan och Abbie försvann ner till vattenbrynet vid sjön, bakom en fallen trädstam och några tuvor. Jag såg att de var intresserade av något men tänkte kanske mera att det var viltlukt än skräp.

Mackan dök upp med vad som såg ut som en tuss plastfolie i munnen och jag uppfattade att hon ville ge (sälja för en torrfoderkula) den till mig. Jag tog emot den och fick hala ut hela den långa rosafärgade biten ur henne. Den var redan nere i magen, det är ca 40 cm rosafärgad plast, så det var en himla tur att hon inte svalde hela. I så fall hade helgen spenderats på något djursjukhus och inte på kennelträff i Arbogatrakten…

Mackan och artrosen

Jag har tyckt att det ser ut som om Mackan har ont i ryggen igen. Hon har liksom sett stel ut i bakbenen innan hon värmt upp. Igår kom jag mig för och skulle boka tid. Jag har funderat vart jag skulle gå. Jag skulle vilja ha en ”husveterinär” som lär känna oss eftersom jag känner på mig att vi kommer att behöva det till Mackan, och det får man inte riktigt på stora djursjukhuset. Där träffar man nästan en ny veterinär varje gång, men samtidigt är de ju proffsiga på Albano och har all möjlig utrustning och kollegor att rådfråga.

Jag ringde först Albano, men där svarade telefonsvararen att det var så många som ringde just då så kunde jag återkomma lite senare? Jag lade på luren och kom på att vi ju bara har en bil för tillfället, så det var inte alls bara att boka när det passade för jobbet. Man måste ju kunna ta sig till veterinären också. Medan jag kollade tillgången på bil började jag kolla på tider hos en veterinär här i närheten, dit man kan åka buss. Jag bokade en tid där och det blev redan idag.

Först var jag och B på skolavslutning. Sonen E slutar nian så det var lite extra speciellt i år, och dottern J slutar sjuan. Jag fick sticka därifrån innan allt var klart, snabbt hem och bytte om från sommarkläder till hundkläder och packade in Mackan i bilen som för tillfället var hemma.

Veterinären tog god tid på sig och var lugn och förklarade jättemycket. Han kände igenom Mackan och tittade på hur hon rör sig och han kom väl ungefär fram till att hon har ont i knät vänster bak, vänster armbåge, yttersta tån höger fram och yttersta tån höger bak. Dessutom knakar det lite i ryggen men han tror inte att spondylosen är aktiv just nu, och så tror han att hon har ont i höfterna för hon rör bakbenen lite i halvcirklar utåt när hon går (istället för rakt bakåt – framåt). Hon har alltså artros lite överallt verkar det som.

Mackan var ganska avslappnad vid besöket, hon lade sig och sov på undersökningbordet när vi diskuterade smärtlindring.

Nu har vi fått utskrivet Previcox i ca 70% dos (för att skona magen) som hon ska äta i 60 dagar (om magen håller). Efter det ska jag se om hon kan vara utan medicin helt, eller om vi måste göra något mer. Om inte Previcox skulle fungera så finns det några andra alternativ vi kan prova.

Det känns bra att få ge henne smärtlindring, och jag gillade den här veterinären. Jag är kanske lite tveksam till att Mackan har ont överallt, men så kan det såklart vara. Jag måste nog ändå be världens bästa Sara att klämma lite på henne och se om hon tycker samma som veterinären.

Det här känns lite deppigt, både för mig som känner att min hund väldigt fort blev gammal och för Mackan som inte får göra det hon verkligen vill – apportera. Vi ska försöka hitta på något att roa henne med som inte belastar kroppen.

Apropå belastning på kroppen så vägde Mackan idag 20,5 kg om jag minns rätt (eller var det 21,5?). Jag tror det är bottennotering på vågen för henne, men vet tyckte ändå att jag skulle banta ner henne nåt kg till för att minska belastningen på lederna. Lilla gumman, inget kul kvar…

Magen efter en vecka

Nu har det gått precis en vecka sen operationen. Idag ringde jag djursjukhuset och frågade om navelsåret som känns konstigt, men de tror att det är en reaktion på ett stygn som gör att naveln står ut, och att det kan ta ett par veckor innan det i så fall lägger sig. Om det inte gör det får jag ringa igen. Sköterskan jag fick prata med fick kontakt med den veterinär som opererade medan jag väntade i telefon, så uppgiften kommer från rätt källa. Jag är dock lite skeptisk, men jag hoppas de har rätt.

Här är magen på en bild från igår söndag. Huvudet är uppåt på bilden.

Här är magen från sidan. Man ser tydligt hur naveln sticker ut.

Nu är Abbie bättre i magen så nu återgår vi till vanligt kost igen. Abbie har känts lite låg eller slö och idag lufsade hon liksom bara på kvällspromenaden. Jag tror att hon har tråkigt, hon passar nog inte som sällskapshund. Det gör förresten inte Mackan heller, hon är extremt klängig och kräver uppmärksamhet. Åt henne måste jag komma på en aktivitet som är enkel för mig att fixa med men kul och tröttande för henne fast inte för fysiskt krävande.

På den här bilden provar Joppe och Mackan vår tygbur. Kanske ska dotterna ta med sig Joy på ett litet läger med Hundungdom om ett par veckor och i så fall får Joppe sova i buren på natten. Den verkar vara tillräckligt stor i alla fall, men Joy ser ut att önska sig ut ur buren. Det behöver ingen bli orolig över, så ser hon ut varje gång hon hoppar in i bilen, men hon vantrivs inte där.

Magen dag 5

Såren läker fortsatt fint. Det mittersta, det som sitter vid naveln, är lite större än de andra, som en bula. Idag vågade jag känna lite på det, och innanför skinnet sitter en knopp eller korv (svårt att beskriva). Jag gissar att det är lite extra sytt där eftersom de stängde hennes navelbråck, men jag ska nog ringa djursjukhuset på måndag och fråga om det ska kännas så.

Magen är fortsatt lös, så bränslet för sårläkningen består just nu av ris, fiskbullar och Fortiflora. Hur blev det så här? Jag tycker inte att Onsior borde påverka magen så här länge, ifall det var orsaken. Hon åt ju sista tabletten i tisdags och idag är det lördag.

Idag har tanterna fått bada fast Abbie var med. Hon vill också bada … Mackan och Joy fick till och med åka SUP med mig och Johanna, och Abbie var inte nöjd med det arrangemanget, fast hon egentligen inte gillar att åka på den.

Bild från i morse, när vi gick runt sjön alla tre.