Ekl Södra Roslagen 12 augusti

Först måste jag säga att det ÄR kul att gå på prov, även om det kanske inte går så himla bra. Sen måste jag också säga att alla (nästan alla) problem man har i sitt arbete tillsammans med hunden beror på föraren. Det handlar (nästan alltid) helt enkelt om att man har tränat för lite, eller fel.

  
I morse vaknade vi till en kall augustimorgon. Några hade fått skrapa rutan, men hos oss var det ändå knappt 10 grader varmt. Jag lastade in Mackan i bilen och så åkte vi någon timme till provplatsen. Vi kom i tid till samlingen på morgonen men skulle starta i sista släppet så jag snabbrastade Mackan och gick ner och tittade på provet och en hel massa duktiga ekipage. Det var verkligen hög standard på de startande idag och en hel massa förstapris delades ut. 

När det bröts för lunch gick jag till bilen och åt i lugn och ro, rastade Mackan och körde några dirigeringar och ett mini-sök på fältet för att hon förhoppningsvis skulle förstå att man kan söka även på öppna ytor. Utöver de två dummiesarna jag hade lagt ut lyckades hon hitta en (gissningsvis) sork som fallit offer för maskinen som klippt vallen. Viltfinnare?

Sen gick vi ner till vattnet och jag gjorde en kort dirigering ut mot vinden för att i någon mån förbereda henne för vad som komma skulle och blöta ner henne inför walk upen som gick på ett soligt gärde. Efter det satte vi oss båda ner på marken och väntade på att det skulle bli vår tur. Hon satt utan koppel och vi hörde skotten från provet på avstånd, men jag såg på henne att hon bara var intresserad, inte stressad.

  
Så satte provet igång. Fyra (fem i mitt fall, en udda på slutet) hundar i taget gick på linje över gärdet. Varje hund fick två markeringar och en dirigering. Mackan gjorde båda sina markeringar jättefint. Jag hade förstått vilken dirigering vi skulle få – den som gick bakåt mot hörnet av gärdet som är till vänster i bilden. 

När jag sade kommandot till Mackan så gick hon inte ens iväg på första försöket! Det här beror helt och hållet på mig. Jag har bråkat med henne några dagar när vi har tränat, försökt få henne att gå rakt och lyssna på mina signaler och tecken, och det har varit lite surt kan man säga. Detta blev alltså svaret: jag sitter väl här då så blir du inte arg! Nåväl, på andra utet gick hon iväg, fast snett och med egna idéer om vart hon skulle. Det blev ungefär hundra signaler och tecken men till slut fick hon faktiskt in dummyn (efter att domare Ingela sagt ”Du får ett försök till, sen får du kalla in”).

När walk upen var färdig gick vårt gäng med tre hundar vidare till vattenarbetet. 

  
Mackan fick börja med markeringarna. Det syns inte riktigt på fotot, men det blåste rejält mot land. Det är Östersjön de simmar i och finlandsfärjor och andra båtar passerade frekvent eftersom Furusundsleden går precis utanför stranden. Först kastades en dummy av mannen borterst i bild. När hunden hade greppat den sköts ett nytt skott och en dummy kastades över huvudet på hunden. Sen fick man vara snabb att skicka på nr 2 så fort man fått nr 1 i handen, för den drev ganska snabbt med vinden.

I Mackans fall drev den jättefort, snabbare än hon hann simma, och hon kom på fel sida vinden om den och missade den. Hon var typ på väg till Åland, och när jag försökte kalla på henne fick jag order om att försöka låta bli att blåsa eftersom parhunden höll på med dirigeringen. Jag försökte vifta ”vänster” åt henne men hon simmade rakt ut. Till slut fick jag lov att blåsa på henne och fick kontakt och fick henne att vända så att hon fick syn på den.

  
Här ser man en av mina parkamrater som dirigerar sin hund. Apporten låg på den lilla knallen som syns ovanför hennes höjda hand. Enligt utsago så var dirigeringen 110 meter lång. Vinden hade vridit lite när det var vår tur och låg inte längre precis rakt emot hunden, men det blåste friskt och det var inte lätt att höras ut till hunden. Vi fick lov att stötta och ropa så mycket vi ville för att hjälpa hunden. Mackan gjorde ett jättebra försök och kom säkert 80-90 meter, men sen vek hon av inåt land (som ligger i högerkanten av bilden) och jag lyckades inte vända henne. Nu är jag lite öm i halsen efter allt mitt peppande ;).

  
Sist skulle vi då göra söket. Båda hundarnas apporter låg utlagda i varsin halva av området. Mackan fick högersidan. Här låg alltså apporter gömda i det torra gräset ute på ängen, och apporter i skogskanten. Hundarna fick delvis jobbba parallellt och delvis en i taget. Hon hade lite svårt att hålla sig på sin sida, och höll ganska låg fart på ängen, men det här söket var ändå mer lagom stort för henne än viltsöken i helgen. Hon fick in fem apporter, varav två från fältet och en som tydligen inte många andra hundar hade hittat, i ett dike i skogskanten. Men som vanligt var hennes arbete oinspirerat och ostrukturerat. Fast i kritiken står det faktiskt ”Söker stundtals motiverat men tappar då och då energin”.  Det låger ju som att glaset är halvfullt åtminstone.

Idag tror jag faktiskt att Mackan gjorde så gott hon kunde – förutom landdirigeringen då som jag får ta på mig – och vi jobbade ihop ett tredjepris. Mackan fick följa med hem igen (såklart!) och nu ska jag fundera på vad vi ska hålla på med i framtiden.

Måste också passa på att beröma provledningen för ett välorganiserat och trevligt prov, och för att de beställt synnerligen vackert väder, trots vinden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s