Skåneresan 2016 – rapphönsjakt 2. Onsdag 21/9

   
En vacker morgon.

  

När det är fuktigt i luften känns det ju lite kallt. Jag klädde på mig ordentligt och tog en lite tjockare skjorta inför dagens jakt. Det visade sig sen att det var fel val, det här blev den varmaste dagen hittills på skånevistelsen.

Vi tog bilarna till gården där jakten hölls, ca en timmes bilkörning i morgonsolen. Vi började som vanligt med att hälsa på alla, och i år var det några bekanta ansikten från i söndags och även från förra året. Efter en kort förflyttning med bil körde vi igång. Jakten började med att spanielerna och skyttarna trampade igenom en dunge med högt gräs. Apportörerna stod så att vi såg dem och eventuella uppflygande fåglar. När de kom fram till oss anslöt vi i linjen.

  
Abbie fick en ganska tidig fågel, en direktmarkering i öppen terräng. Trots den ganska enkla uppgiften virrade hon runt – i och för sig i ett tight område runt nedslagsplatsen – lite onödigt mycket, vilket jag tolkar som att hon var ganska het och i gasen. Fotgåendet var oroligt och hon hängde onödigt långt fram. Jag gillar inte att bråka med henne men jag fick säga åt henne några gånger.

Ganska tidigt i jakten skickades unge Feint efter en av tre fåglar som föll samtidigt. Han hittade den inte direkt och han försvann ur sikte. Matte Helena fick besked om att inte släppa honom för långt ut eftersom det var ojagad mark och där kunde finnas fågel som han eventuellt kunde stöta upp, i så fall utom räckhåll för skyttarna, vilket ju inte är önskvärt. Ganska snart började vi undra vart Faint hade tagit vägen, för vi såg honom inte och inte heller några rörelser i växtligheten som kunde avslöja var han var. När Helena sen gick ut för att se bättre hörde hon sin hund gnälla, men kunde inte se honom.

Några gick ut för att hjälpa henne leta, och rätt snabbt hittade de honom. Han hade fallit ner i en 1,5 meter djup brunn som inte var täckt. En av skyttarna sänktes ned med huvudet före hållen i stövlarna och fick tag på hunden i nackskinnet. Feint kom upp relativt oskadd, lite skrapad på hakan och med en stank av dy. Han fick direkt leta upp en av fåglarna som låg kvar och verkade rätt opåverkad av händelsen, men hans matte och många av oss andra var rätt skärrade av tanken på hur det kunde ha gått.

 Vi fick ställa upp runt ett litet andvatten och se på när änderna flygtränades, och några fälldes. Jag har sällan sett änder som ser så tunga ut, de flesta kom knappt upp ovanför vassen innan de landade igen.

  
Ur hundens perspektiv

Abbie fick sin andra apport i åkerkanten i högerkanten av linjen. Jag gick ungefär mitt i linjen så hon fick springa längs med alla människor och hundar. Hon höll på att fastna (inte med kroppen utan bildligt) i den tjocka terrängen men hon kom ut hela vägen och redde ut sin uppgift självständigt.

Sen fick vi försöka skicka på en skammad fågel som tredje hund på samma apport. Abbie var då jättevirrig (olydig eller stressad eller kanske trött-virrig?) och lyssnade inte på mig så jag fick kalla in henne igen.

  
Nytt försök på en direktmarkering till höger om linjen. Nu gick det bättre och hon gjorde ett snabbt upptag. Jag var dock lite nervös efter förra försöket så jag blåste lite på henne i onödan.

Efter detta blev det ett litet mellanspel med jakt ute på rapsen med pointer. Pointern sprang snabbt som sjutton i stora slag framför gruppen av skyttar, och när den fick vittring av en fågel stannade den och stod blickstilla tills skyttarna hade ställt upp, då skickades den fram för att stöta upp fågeln. Det här var riktigt häftigt att se.

Efter lunchen, som bestod av baconlindade rapphönsfiléer (vi hittade hagel i dem) med bulgursallad fortsatte vi på ett stort fält med högt gräs kantat av granskog. Alla hundarna och skyttarna gick nu på en lång linje. Abbies första uppdrag blev att söka efter en förmodat skammad fågel i granskogen, men den hittade vi inte.

  
Spanieln Izzy

Sen fick vi gå en stund innan det hände något mer för vår del. Plötsligt föll flera fåglar samtidigt. Vi fick anvisning på en fågel som gått ner bakom linjen. Jag hade markerat den men Abbie såg inte när den föll. Medan vi förberedde skicket flög flera fåglar upp och ytterligare en föll bakom linjen, och den markerade Abbie. Jag bestämde mig för att hämta den först fallna fågeln först, och nejade den som Abbie hade markerat. Jag tror inte jag har nejat något för henne innan, men hon kvitterade med kroppsspråket att hon förstod vad jag menade, och så vände jag upp mot den fågeln hon skulle hämta.

Det här skicket blev krångligt och Abbie var delvis olydig och delvis virrig, men eftersom vi jobbade bakom linjen – i mark som redan var genomjagad – så krånglade jag oss igenom uppgiften tills den blev rätt utförd. Jag till och med tog hem henne och sade åt henne att skärpa till sig, och det gjorde hon. När hon sen följde mina instruktioner, och därmed hittade fågeln, fick hon hämta den andra fågeln som belöning. De här två apporterna blev riktigt bra träning för henne.

  
Jättevarmt!

Vi fortsatte gå, och det föll sig så att jag var på väg rakt emot en gran. Jag valde att runda den på högersidan och precis när jag kommit runt den såg jag en fågel falla i gräset framför linjen. Abbie var då fortfarande bakom granen så hon såg inte. Vi fick skicka som andra hund på den fågeln, och den blev alltså en dold dirigering för Abbie, vilket märktes på henne när jag skickade ut henne. Hon kom ändå iväg och blev till och med lite olydig igen, men jag fick ganska snabbt in henne i rätt område. Här jagade hon självständigt reda på fågeln.

Det var dock så att det fanns två fåglar i samma område, och vi tror att Abbie började vid nedslagsplatsen för den ena, men att det var den andra fågeln hon sen hittade. Det här borde hon kanske ha rett ut, jag fick lite ”kritik” för det. Jag tänker att kanske är hon ännu för oerfaren för att förstå att hon borde ha följt löpan?

  
Även idag vara Mackan utlånad, och idag fick jag se henne i arbete eftersom vi alla gick i samma linje. Hon är ju en jagande hund som har som mål att hitta fåglarna, men idag var hon sådär trist olydig. Inte kul att se. Hoppas Helén ändå fick ut något av att gå med henne under dagen.

  
Hemma på Koholma igen var det ju sista kvällen med gänget. Jakten slutade ganska tidigt så vi hade gott om tid att organisera våra packningar och sitta och snacka innan middagen. Tiden har gått så jättefort  och egentligen ville man ju vara kvar lite längre. Tur att vi har bokat samma upplägg nästa år igen!

  
En inte helt lyckad groupie på oss fem som var kvar till middagen.

  

Solen går ned på Koholma.

Annonser

En tanke på “Skåneresan 2016 – rapphönsjakt 2. Onsdag 21/9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s