Tack för lektionen tjejer!

Tog med mig hundarna till en vacker plats idag för att träna dem. Joy fick följa med och lägga ut apporter åt de andra två. Vi lade bland annat två närsöksområden och ett område dit jag kunde skicka dem rätt över ena närsöksområdet plus några långa dirigeringar.

  
Lite skärgårdskänsla med de röda fetbladsväxterna på bergknallen, och i och för sig bor vi ju i skärgården men det här var mitt uppe på torra land.

Jag gick till bilen och bytte hundar och så började vi dirigera. Mackan började med en jättelång fin linje till ena närsöksområdet och hittade en boll. Abbie gick som vanligt som tåget. Hon är helt lugn när hon väntar på sin tur och jag kan vissla och flytta mig och vifta hur mycket som helst till Mackan men Abbie sitter still på exakt samma fläck där jag lämnat henne. Hon har dock snäppt upp hastigheten och lusten i arbetet och kan trampa lite med tassarna när jag riktar upp henne. Idag tog jag henne tillbaka vid ett eller två tillfällen när linjen inte blev rak, och då vänder hon tillbaka till mig med samma höga fart hon hade på vägen ut och har kvar samma glada inställning när jag skickar om henne. Jag tror hon tycker det är kul att jobba nu!

Mackan fick problem i sitt andra närsöksområde, som låg i högerkanten av en knalle/stenröse. Jag hade stora problem att hålla henne i rätt område, hon gled hela tiden åt vänster eller emot mig. Till slut stoppade jag henne där hon var och gick till rätt område och vittrade in lite och dubbelkollade att bollen låg kvar. När jag sen skickade henne till området igen så närsökte hon mycket bättre, låg i och jobbade igenom området tills hon hittade bollen.

  
Då gick det upp för mig: Abbie litar på att jag vet vad jag håller på med. Hon litar på att det alltid finns något att hitta när jag skickar henne till ett område. Mackan gör inte det, hon litar mer på sig själv och sina sinnen än på att jag vet var bytet/apporten finns.

Det här har nog flera orsaker. En stor orsak är ju att jag har lärt mig mera under tiden vi har haft Mackan, så hon har ju varit lite försökskanin. En annan är sättet jag har tränat Abbie på – ur två olika aspekter. Jag tror att Abbies personlighet, hennes osäkerhet när hon var yngre och jag var hennes trygga punkt i tillvaron, har gjort att jag har gått fram i en takt som har låtit henne göra rätt varje gång och därmed har hennes tillit till mig byggts upp. Jag tror även att sättet att träna med dolda dirigeringar från början har gjort att hon hela tiden har haft uppfattningen att ”om jag bara springer dit matte pekar så hittar jag något”, och detta utan att hon själv har vetat att det finns något att hitta. Ansvaret har hela tiden varit mitt.

Med Mackan har jag tränat på det sätt som de flesta gör, dvs börja med dirigeringar till ställen där hunden har sett att det finns något, och gradvis gå över mot mer och mer ”diffusa” minnen och till slut mot helt dolda. Det här sättet tror jag ger hunden en känsla av ”jag vet själv vart jag ska” och istället för tillit till föraren får hunden ett eget, ganska starkt, sjävförtroende och åtminstone i Mackans fall ger det lite lägre styrbarhet, för hon kan ju så bra själv.

Än en gång har hundarna gett mig en insikt som jag tar med mig i min hundträning framöver. Tack för det tjejer!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s