Kennelträff 2017

Abbie har kanske bestämt sig för att hon inte vill vara med på kennel Thorsvis aktiviteter? När det var Gyllene Anden i vintras började hon löpa i sista stund och samma sak nu inför kennelträffen, hon började löpa några dagar innan helgen. Som tur var anmälde sig Mackan som frivillig att hoppa in i hennes ställe.

Resan gick bra och vi kom fram i bra tid. Tyvärr var det lite mulet så mina hjärtiga solglasögon kändes lite malplacerade, men jag hade på dem ändå. Några tyckte i alla fall att de var fina. 

Både hundar och människor kollar in vad som finns i kylväskan. Mackan är med.  
Välkomstskålen hälls upp. Kennel Thorsvi kör verkligen all in.

Efter middagen samlades vi i grupper tillsammans med våra instruktörer, precis som vanligt, och gick igenom lite vilka hundar vi hade med oss och så. Jag skulle träna för Jens Palmqvist, och det har jag gjort tidigare så han vet vem jag är, men han känner inte Mackan. Jag kan erkänna att jag var besviken först när Abbie började löpa, jag ville gärna åka med henne, men sen när jag sansade mig lite så kom jag fram till att det här nog skulle bli bra ändå – det är ju ändå jag som ska lära mig mera och det var nyttigt att få lite tid med bara Mackan. 

Kväll vid Hjälmaren.

Vädret blev inte alls det som väderrapporten hade utlovat. Ända fram tills jag åkte hemifrån lovade de regn hela helgen, och jag hade packat regnkläder och stövlar och till och med mössa och halvvantar. Jag hade i princip inga kläder för varmt väder med mig. Men när vi alla kom fram till Herrfallet hade de helt ändrat prognosen – till sol hela helgen!  

Det blev jättevarmt på lördagen. Här försöker jag skugga Mackan lite.  

Jag hamnade i en toppengrupp med 8 elitekipage. Jens drillade oss på sitt vanliga lugna sätt och med tankar som inte är helt mainstream i retrieverträningen, på ett sätt som jag verkligen gillar. Jag har fått verktyg som jag behövde för att rätta till stoppsignaler och sidotecken som hunden inte utför som det var tänkt. Under de här två dagarna gick det tydligt framåt med Mackan och hon lyssnade bättre och bättre på mig, och det utan att vi behövde bli osams hon och jag.

Jans förklarar för Lina.  

 Mackan är nog lite snedskapt. Det är inte bara det att tungan hänger lite på sned pga den borttagna tanden. 

Det var väldigt varmt på vårt fält i solskenet. Carina var smart och gick och hämtade ett paraply för att skapa lite skugga. 

Mackan ser ut som en krokodil i diket, men bättre smutsig och våt än överhettad tänkte jag och lät henne bada.  

Mackan markerar när andra gruppen jobbbar.

Jens lägger ofta in övningar där förarna tvingas markera och sen får gruppen hjälpas åt att hämta in alla apporter och säga till när det är tomt. Det är inte så lätt, och nyttigt att träna på.  

Till slut lade sig Mackan ner. Värmen tar på henne men annars håller hon ihop bra såna här dagar. Jag antar att det också kommer med rutinen som en hund i hennes ålder har hunnit få.

Anitas söta lilla Meadowlark Surprise har somnat under en stol.

  

Ännu en vacker kväll vid Hjälmaren, efter middag med underhållning (dansuppvisning Gagnam style av Kerstin Andersson 😜) och mingel med mera underhållning (sång av Maggan Westman och dråpliga och hystriskt roliga anekdoter av Inger Johansson och Jens Palmqvist).

Dag 2 började med minnesträning för hundarna. Vi lade ut en boll per ekipage på ena sidan av en stor vall, hundarna var med dit bort. Mitt på vallen går ett brett dike. Vi ställde upp på en linje på andra sidan vallen, och så fick hundarna hämta markeringar mellan oss och diket. Ibland fick en hund gå hela vägen bort till ”sitt” område med bollar, tvärs över alla legor från markeringarna och även över diket. Mackan hade ett tydligt minne av bollen, för hon bara gick som ett spjut till rätt område och hittade en boll.

Efter lunch var det tävling! Jens lägger ofta in lite tävling i träningen och jag tror han gör det för att skärpa tlil oss lite. Vi hade som en typ av mock trial, fast med lite oortodoxa inslag, bl.a. två olika tävlingar i kast med dummy! Här ovan var det ”prickskytte” med dummyn och hunden fick inte lämna ringen. 

Här är vårt lag och Mackan på väg tillbaka med en apport. Foto: Jörgen Norrblom. Här fick lagen också markera allt som föll. Vi fick anteckna/rita karta om vi ville. Lagen var varandras domare, så om en apport blev för omständig kunde man ”kalla in hunden” men då var man samtidigt tvungen att hämta samma apport själv. När vi körde sista rundan fick vi markera, och sen flytta fram kanske 50-60 meter. Då blev det riktigt svårt, och ganska uppenbart att det inte räcker att ta ett märke mot horisonten för att markera. 

Jag tror det här årets kennelträff är en av de bästa jag har varit med på. Toppenarrangemang av våra uppfödare, toppen stugkompis, toppentränare, toppenväder, bekräftelse att tanthunden fortfarande går att träna och en massa trevliga Thorsvianer och mycket skratt är några av ingredienserna. Uppfödarna har redan bokat plats, instruktörer och datum för nästa års träff och den ser jag fram emot att åka på.

Annonser

5 tankar om “Kennelträff 2017

  1. Lollo

    Så rolig läsning. Låter som ett toppenarrangemang! Hoppas du och övriga familjen får en fortsatt fin sommar och att våra vägar korsas framöver 🙂

    Svara
  2. Lina Kinnander

    Det är som om jag skrivit det😁 Precis så kände jag efter årets kennelträff. Jag var också så förvånad över att jag faktiskt fick verktyg för min och Leias träning, min känsla har varit att vi inte kan komma längre. Jag var oerhört positivt överraskad!

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s