Skåneresan 2017 – första träningsjakten

  
I morse blev det tidig uppstigning, vi åkte från Koholma 7:15 och var framme på gården nära Kristianstad vid 8:30.

Vi hade alltså, precis som de tidigare åren, köpt en rapphönsjakt för att använda för att träna våra hundar i skarpt läge så att säga. Det betyder att skyttarna som kommer får jaga för lite reducerat pris jämfört med en vanlig jakt, och att vi som hundförare styr hur fort allt ska gå. Vi får tid att jobba igenom apporterna med våra hundar om det behövs, och kan t.ex. springa ut och ha utvecklingssamtal med hunden om något oväntat händer.

  
Efter en kort samling, snabbrastning av hundar, förflyttning ut till jaktmarken och påplockning av lämplig utrustning på oss själva så körde vi igång. Abbie fick väldigt fort sin första apport, en mycket lätt påskjuten rapphöna som landade ute på sandjorden på fötterna. Såna fåglar kan springa fort och långt, men man måste få tag på den så att de inte behöver lida och dö långsamt av sina skador. Abbie hade koll på den och sprang snabbt dit, men fick jaga den litegrann för den försökte springa/flyga därifrån. Först fick hon ett alldeles för löst grepp på den och den tog sig loss igen. Efter lite mera jakt fick hon ett bättre tag om den och kom med den till mig.

Hennes andra apport kom inte förrän strax före lunch. Jens och Sofia försöker fördela apporterna mellan oss så gott det går hela tiden, men ibland flyger det fler fåglar på ena sidan av linjen så ibland får man gå länge utan att jobba. Det är också nyttigt för hundarnas utbildning, de behöver träna på att vara passiva och spara på krafterna men samtidigt vara beredda att jobba när det behövs.

  

Vi gick i ett rödlöksfält, rad brevid rad med stora fina rödlökar. En fågel flög upp från mittremsan och blev skjuten och landade bland lökblasten. Abbie hade markerat men fick ändå ringa litegrann precis i närområdet innan hon hittade och tog upp den. Dessa små nyskjutna hönsfåglar ger inte jättemycket vittring ifrån sig och om de landar så att de inte syns kan de vara svåra att hitta även för en hund.

  
Vi var ganska långt från bilarna när vi skulle bryta för lunch, men för att vi skulle slippa gå hela vägen så blev vi hämtade med hästtransport. Alla hundar, förare, skyttar och spanielförare hoppade in. Det blev lite trångt men var helt ok.

Lunchen åt vi på Bäckaskogs slott. Jättegod mat i en trevlig miljö.

Abbies första fågel efter lunch blev ännu en lätt påskjuten fågel som landade på fötterna. Den här gången fick hon ett stadigt tag om den på första försöket, så kanske hon lärde sig något i morse.

  
Vi gick vidare längs viltremisserna och tittade på spanielerna som jobbade som bara spanieler kan med att leta och stöta upp fågel. Det var dock inte så mycket fågel som flög idag, och vi gick en remsa ner och en remsa upp innan Abbie fick någon ny apport. Den kom när vi gick mellan raderna i ett fält med jordgubbsplantor. Fågeln föll kanske bara 30 meter framför oss, fast i nästa remsa till höger om oss. Abbie sprang fram ungefär lagom långt, vinden låg i ryggen och hon passerade fågeln innan hon bytte till nästa fåra och vände tillbaka. Där låg fågeln och hon tvärstannade ungefär som en cykel som får en pinne i framhjulen och höll på att göra en kullerbytta över sig själv. Det såg lite kul ut.

Sen gick vi remsan ut, och Jens hade ställt ut en person i slutet av remsan som klappade och försökte hålla fåglarna kvar tills vi kom fram. Annars är det lätt hänt att rapphönsen bara springer ut framför spanielerna och försvinner längs marken. Det var en bra plan, för där i slutet av remsan flög en hel del fåglar upp, bl.a.  den som skulle bli Abbies femte och sista apport för idag. Vi såg den falla, men den föll bakom en jättehög med halmbalar så den fick ligga kvar tills vi var klara med jakten, och tills vi hade fått elstängslet rund majsfältet den låg i avstängt. Då fick jag skicka Abbie på ett linjetag dit.

  
Hon skulle alltså hoppa över ett lågt stängsel och sen ta sig in i en mycket tät majsodling. Antingen tyckte hon det kändes ovant, eller så var hon trött, eller nåt annat, men till en början lyssnade hon inte på mina tecken utan gjorde lite som hon ville. Då var det bra att det var en träningsjakt, för då kunde jag ryta i lite och tala om att hon faktiskt måste lyssna. Efter lite vimsande kom hon sig in i majsen och fick vind på fågeln, och Jens hörde hur hon räjde runt där inne, och hittade den.

Det var den sista apporten för den här dagen, och vi åkte tillbaka till Koholma och softade lite innan middagen. Vi fick såna där italienska köttbullar i tomatsås om är så himla goda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s