Skånerasan 2017 – andra träningsjakten

Torsdag 19 september

Tidig avfärd idag igen, eftersom vi hade ungefär en timmes körning till jakten. Vi trodde vi hade en bra plan på morgonen och alla var säkra på att deras GPSer respektive appar var inställda på rätt adress. Trots detta blev det lite kaos när apparna visade oss olika vägar dit och någon blev osäker och långt efter, men med lite ”help from friends” kom alla till rätt plats till slut.

Den här andra jakten går i lite svårare terräng än den första. Det är inte smala remsor för viltet att gömma sig i, utan stora planteringar med gräs och växter som ger skydd åt rapphönsen, och jakten går till så att linjen med skyttar, spanielförare och apportörer går fram rakt igenom dessa växter. Det gäller att lyfta på knäna och ha bra balans när man går. Här sätts fotgåendet på prov, för hunden måste inte bara hålla koll på sin människas ben utan även själv ta sig fram i den bitvis tjocka vegetationen, vilket ibland sker med små hopp framåt, plus att hunden måste hålla koll framåt för att hinna med att markera vilt som faller.

  
När jag tog den här bilden gick vi i ena kanten av linjen med endast en skytt till höger om oss, men resten av linjen gick till vänster, inne i vegetationen.

Det första som hände var att det fälldes tre fåglar ungefär samtidigt på vår kant, och tydligen också en fågel på andra kanten av linjen. Jag fick skicka Abbie på en markering att hämta en av de tre som fallit på vår sida, och det såg ut som om hon hade markerat en. Hon for dock iväg rakt över till andra sidan, och – fick jag förklarat för mig senare – fastnade vid platsen där den fågeln hade legat (den var redan hämtad). Jag försökte kalla henne tillbaka men hon lyssnade inte och när hon till slut kom så valde jag att inte skicka om henne. Det brann i huvudet på henne, och det i kombination med att hon varit ganska orolig i linjen och blivit rädd för både den ena och andra människan gjorde att jag just då kände mig ganska uppgiven.

En hund fick hämta en markering (av de tre) och en annan hund gjorde ett försök på en annan fågel men fick till slut också kallas hem utan att lyckas, och då tyckte Jens att jag skulle göra ett nytt försök. Jag var tveksam, men gjorde det. Jag dirigerade henne till området och försökte hålla henne kvar där att söka. Det blev en del blåsningar och flyttade av henne tillbaka till rätt område men hon lyssnade jättebra nu och fick till slut napp. Det kändes bra att vi försökte igen och att jag fick visa Abbie att jag hade koll och att det lönar sig att lyssna på mig.

  
Abbie fick sen en direktmarkering framför oss som hon fixade utan problem. Nästa fågel blev en som skytten på högerkanten sköt, och den seglade iväg jättelångt (>100 meter) innan den landade. Eftersom jag gick närmast fick jag skicka Abbie. Jag fick kämpa lite för att få henne tillräckligt långt ut, men hon kom till slut så att hon fick vittring på den och hittade den.

Fjärde fågeln blev en minnesmarkering. Den ramlade framför oss, och det var tanken att någon annan skulle komma ut och få anvisning om var den låg, men det slutade med att Abbie fick hämta den efter ett tag.

Femte fågeln var inte meningen att vi skulle hämta från början. Det var en påskjuten fågel som landade nära linjen och som såg ut som en runner, dvs en som kan springa fort och som blir svår att hitta om man väntar för länge. En hund skickades, men virrade för mycket och Jens blev nog lite stressad och bad mig skicka Abbie istället. Hon kom snabbt till rätt plats trots att hon inte hade markerat den, men när hon kom med fågeln visade det sig att den var stendöd.

  
Vi kom fram till en damm där det bodde änder. Några änder sköts, bland annat två bakom några träd längs vägen där jag och Abbie stod. Hon var just då lite virrig och såg inte att de föll, men det gjorde jag. Vi fick anvisning att hämta en av dem, och jag valde den som låg längst bort, vilket hon fixade jättebra. Jag bara skickade henne på en linje, och när hon fick vind på fågeln vände hon upp och hittade den. Anden var skammad och kanske Abbie blev förvånad att den var så stor jämfört med rapphönsen hon hämtat innan, för hon hade problem att bära den.

Sen var det lunchpaus. I år fick vi ta med oss egen lunch, vilket betydde att alla fick något de tyckte om eftersom de hade valt själva. Helt OK tycker jag.

  
Efter lunch var det mera lättforcerad terräng (även om det inte riktigt ser ut så på den här bilden). Vi hade toppenskyttar på den här jakten, och nu blev det riktigt livat för här fanns det fåglar! Abbie hade ju hämtat ganska många redan före lunch så vi fick mest titta på skådespelet efter lunchen. Men hon fick några, den första var en markering där hon fick snabba sig för att hinna före en av spanielerna som var på väg till samma fågel. Abbie vann.

Hennes sista fågel blev jättebra. Jag tror vi hade 5-6 fåglar nere, vilka apporterades i tur och ordning. En av de som låg sist kvar blev vår, och jag fick skicka ut Abbie till området och be henne närsöka. Eftersom vi var helt i slutet av jakten lät jag henne gå lite vidare än vanligt – annars måste man hålla hunden i ett ganska litet område för att minimera risken att den stöter upp fågel från ännu ojagad mark – och hon sökte så himla fint och intensivt och hittade sin fågel på egen hand. En fin apport att avsluta med!

Eftersom spanielerna och skyttarna var så duktiga hade vi fyllt vår ”bag” (det antal fåglar vi hade betalat för) redan tidigt på eftermiddagen, så vi fem som skulle sova kvar till fredagen (tre av oss stack hemåt direkt efter jakten) bestämde oss för att åka till vår favoritbutik Fleninge Jakt & Fritid och shoppa lite innan vi åkte tillbaka till Koholma för att äta sista middagen för denna gång. Vi fick en härlig fisksoppa som vi åt medan vi gick igenom dagens jakt tillsammans.

Sista kvällen. Utsikt under hundpromenaden.

Abbie har varit väldigt rädd och orolig idag, men hon har jobbat jättebra, och jag har lite svårt att förstå hur jag ska hantera detta. Sofia hade inte sett att hon varit så orolig, men tyckte jag skulle låta henne bara vara i vardagen och se hur det utvecklar sig. Vi pratade om att jag kanske måste gå och kolla om hon mår bra ifall det inte återgår till hur hon brukar vara. Hon är ju lite osäker ibland, men inte alls så här som hon varit de senaste dagarna.

Vårt värdfolk ska iväg tidigt i morgon bitti, så vi fick med oss frukostmaterial upp till stugan och säga hejdå, tack och på återseende redan på kvällen. Vi har redan bokat en vecka nästa höst igen, så vi har något att se fram emot  redan nu! 

  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s