Veterinärbesök med Mackan

Scenen är väntrummet på Djursjukhuset. Vi kom först till väntrummet och jag satte mig i hörnet i inre delen av rummet. Mackan och jag har suttit ensamma en stund och väntat då en husse + son på kanske 3 år kommer med en hanhund av muskelras. Mannen sätter sig precis vid ingången till väntrummet, på den allra yttersta stolen. Hussen får hunden att först sitta och sen ligga på golvet, men den sätter sig upp igen och en man som passerar håller fram sin hand mot hundens huvud så där som man kan göra om man vill hälsa på hunden. Hunden nosar först på mannens hand men hugger sen efter honom. Hugget missar, det är mer en markering, och mannen bara vänder bort blicken och går förbi. Hundägaren ber om ursäkt lite lamt och lägger till att hunden gör så där när den är osäker men att den bara brukar markera, inte bita. Mannen svarar att han också har en ”bully” så han vet hur det är.

Ehh…

Bullyn sitter alltså i öppningen till väntrummet, det finns inte mycket plats att passera på, och jag börjar fundera på hur jag ska kunna lotsa Mackan förbi dem utan att hans hund äter upp henne när det blir vår tur. Mackan känner det och reser lite ragg och jag håller lite hårdare i kopplet. Då kommer en matte med en gigantisk (alltså verkligen gigantisk, den är fet till och med i ansiktet, och riktigt hög över manken) svart labradorhane. Man ser att hon funderar på hur hon ska komma längst in i väntrummet med sin hund och även hussen med bullyn funderar. Jag föreslår då att jag och bullyhussen ska byta plats så att han kommer längst in i väntrummet istället, och så nästan klämmer jag in Mackan under stolarna medan han tackar och går förbi oss.

Nu hamnade jag alltså granne med jättelabradoren. Mackan sitter nästan under stolen brevid mig, men jag känner att här är vi trygga, hunden är snäll. Den hunden har ett mycket bra språk. Den uppfattar bullyns osäkerhet och vänder inte en enda gång blicken mot den, utan håller sidan av huvudet mot hunden och börjar långsamt nosa igenom varje liten fläck på golvet. Tydliga lugnande signaler i hundvärlden. Matten rycker flera gånger i hunden och säger åt den att sätta sig, vilket ju bryter det fina budskapet den försöker ge den andra hunden. Hon berättar att den inte är kastrerad men att hon aldrig har haft problem med andra hanhundar. -Nej såklart, svarar jag, du har ju valt rätt ras! Hon verkar inte höra detta utan börjar en utläggning om att enda problemet är att hunden älskar att bada, till och med i isvakar. Jag försöker säga att Mackan inte nöjesbadar men att hon gärna simmar när hon jobbar och då även i kalla vatten, och att vi har en annan (underförstått labrador) som gärna badar i isvakar. Hon hör inte riktigt det här heller utan fortsätter med att säga att hunden har så bra päls att huden inte ens blir blöt när den simmar, och så berättar hon att hunden är jätteduktig på att apportera, att den har Engelska linjer och att hundarna bakåt i hans släkt har jagat i sex generationer. Jag sitter tyst och tänker att jag tvivlar på det, med den kroppshyddan. Någonstans här gav jag upp att ha ett samtal med henne. Då uppfattar hon att jag är där, pekar på Mackan och frågar mig förvånat: -Är det där en labrador? Ja, svarar jag, lite avmätt.

Nu närmar sig två djursjukvårdare i korridoren. Labradormatten bredvid mig sträcker på sig och smajlar upp sig. Hon liksom ”vet” att det är hennes tur nu. Sköterskorna frågar om det där är Mackan. Ja, säger jag och hoppar upp. -Oj! svarar de. Vi såg inte ens din hund där bakom.

Ehh, nej, det hade nog kunnat döljas mer än en Macka bakom den labben.

Vi fick komma in till rummet precis innanför väntrummet, och vid åtminstone två tillfällen hörde jag hur hunden gjorde utfall där ute.

Idag fick vi en sån där trygg, erfaren veterinär. Hon kollade i Mackans mun och under tungan på henne men hittade inget som direkt ser sjukt ut. Mackan luktar dock värre än någonsin i munnen så något känns fel. Det fanns (kanske som tur var) ingen lucka för att ta in henne och söva henne för att kunna titta noggrannare längre ner i halsen, så vi fick gå hem och äta lite antiinflammatorisk medicin istället för att se om det ändå är någon typ av inflammation som orsakar det. Om det inte blir bättre inom 1-2 veckor så får vi ta beslut om vi ska titta ner i halsen på henne.

Mackan är hur pigg och busig som helst så hon lider inte på något vis.

När vi var klara i undersökningsrummet tittade jag mig misstänksamt om åt båda hållen, men eftersom väntrummet var tomt kunde vi gå ut. Dock dök hund och husse upp igen när vi skulle betala och han hade inte riktigt ordning på hunden och försökte dessutom prata i telefon och med sonen samtidigt som receptionisten förklarade för honom att man måste ta en nummerlapp för att få betala, så jag tryckte fast Mackan mellan mig och disken så att jag i alla fall skulle ha koll på var hon var medan jag gjorde mitt ärende.

Puh!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s