Abbie och träningen

Nu har jag bokat tid för att låta kastrera Abbie. Jag har bokat titthålsoperation och de ska även se ifall de kan fixa till Abbies navelbråck när hon ändå är sövd.

I helgen som har gått har vi hunnit träna lite. När man kokar ner det är det egentligen två grejer jag jobbar med i Abbies träning. Det ena är att jag har svårt att få henne ut på långa avstånd. Det andra är att hon håller för löst i dummyn så att hon ibland kommer med den hängande i en hörntand. När jag tänker efter jobbar vi med söket också.

I lördags var vi fyra ekipage, en ny matte och tre mer erfarna. Vi lade ut dolda områden och gjorde lite markeringar. Abbie gjorde några supersnygga linjer, men när jag på slutet bara skulle backa 20 meter och skicka om till samma område igen så var det som om hon inte fattade nåt. Jag är inte säker på vad det här beror på. Kanske hon inte vill gå 2 gånger till samma ställe? (Låter ju ologiskt.) Kanske jag börjar bete mig konstigt när hon tvekar? (Inte alls otroligt.)

Igår var vi några stycken och tränade i en för tillfället tom hästhage. Fin mark med träddungar, kullar, blöta sänkor och stenrösen. Vi varvade lite markeringar med en liten drive som blev till ett närsöksområde och öppna och dolda målområden. Abbie fick gå med mig till området allra längst bort där vi ställde vita dummies upp. Det gick bra, Abbie gjorde vad hon skulle och kom även fram till det dolda området, fast inte på något snyggt sätt.

Idag åkte jag tillbaks till samma ställe, ensam. Jag använde ett par av gårdagens områden och lade till några nya, för att utmana lite. Det blev riktigt bra på ett ställe. Jag skickade först Abbie till det som var gårdagens dolda område. Bakom det hade jag ställt en vit dummy upp.

Hon är ju alltså svår att få långt ut, det är därför det här blev så bra för just henne. Jag skickade henne en gång till på samma linje, mot den vita dummyn men hon trodde väl att det var till området hon nyss varit i. Hon fastnade lite, men lyssnade fint på stoppsignal och jag tryckte på ut. Först såg hon ut att ha en osynlig gräns som hon pendlade vid (lite vänster-höger från mitt håll sett) men ganska snabbt fick hon syn på den vita dummyn och kom iväg ut. Bra Abbie! och bra matte!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s