Träningsdag med Mark Demaine som instruktör

Eller: När jag blev ”the lady with the dog that won’t go back”.

Vi som var funkisar på rutorna på AFL blev erbjudna att gå en träning för Mark Demaine (eller för den delen någon av de övriga domarna som var inbjudna att döma tävlingen). Jag bestämde mig för att det kunde vara kul att passa på när en av retrievervärldens bästa tränare kommer till Sverige. Några veckor senare började jag fundera på om det var så smart egentligen att anmäla mig och Abbie till en elit-träning för en britt, men då var jag ju redan anmäld så då gick det inte att ångra sig.

Tisdagen blev ännu en solig och vacker dag och när några fina kompisar dök upp på samlingen kändes det bra.

Vi började med lite walk-up på samma ställe där vår ruta låg i helgen som var. Abbie fick först en markering och förstod att mr Demaine kastade. Hon missade dock att Fredrik gick på andra kanten och kastade, så hans markeringar blev dirigeringar för henne. Här kom Abbies problemområde i dagen ganska omgående. Hon kommer liksom en bit ut men fastnar sen och kommer inte vidare. Jag fick tipset att själv gå närmare och fortsätta dirigera. Det jag kallar osäkerhet hos Abbie benämner mr Demaine som ”sensitivity to pressure”, dvs hon är känslig för när hon känner att jag pressar henne = t.ex. när det blir många visselsignaler och omstyrningar.

Nästa skick testade jag att gå efter henne litegrann, och direkt blev det bättre. Efter den inledande walk-upen, när jag antar att mr Demaine hade gjort sig en bild av hundarna, fick vi alla testa en dirigeringsövning en och en. Abbie tyckte övningen var rolig, antagligen för att hon visste exakt var dummiesarna låg så att hon kände sig säker på vad jag ville.

När detta var klart ställde vi upp på en linje igen och började gå. Abbie hade fortfarande inte koll på Fredrik, och så fick vi en jättelång dirigering där Abbie skulle ta sig ner i en ravin, över en å och upp igen och sen hitta en dummy som jag inte visste var den låg. Trots att vi pratade Engelska, och jag är van att göra det varje dag på jobbet, så var det vissa språkförbistringar. Nåja, hon kom sig till slut till rätt ställe, och fick en ny på samma ställe som vi fick hämta direkt. Det gick kanske lite lättare än första gången, men fortfarande trögt att få henne att gå ut.

Här fick hundarna svalka sig, men senare fick de ta sig över ån och hämta apporter på andra sidan.

Linjen fortsatte att gå och Abbie fick en markering på andra sidan ån igen. Nu gick det faktiskt lite lättare att få henne över. Vi fick en ny, utlagd när hon var på väg mot mig, på samma ställe och den här gången for hon som en raket där på andra sidan. När jag tryckte på med ut innan hon var framme fick hon sån fart att hon susade förbi dummyn och var på väg ut på fältet bakom så att jag fick blåsa stopp och kalla hem henne en bit.

Nu avbröt vi walk-upen och alla fick istället göra den där markeringen över ån (den var lång, över 100 meter, kanske uppåt 150) och sen gå tillbaka till en som lades ut när de inte såg. Alla hann inte klart innan lunch, så vi bröt och åkte till golfrestaurangen och åt lite mat. Efter lunch fortsatte vi, och nu blev det Abbies tur.

Någonstans under dagen bestämde sig mr Demaine för att bästa sättet med Abbie, när hon går ut en bit och sen stannar är att låta henne stanna och sen ge ett nytt UT-kommando. Det andra alternativet är att trycka på med t.ex. UT! eller JA! när man ser att hon tänker stanna. Det syns nämligen jättetydligt när hon lägger bak öronen och saktar ner. Vi fick gå fram kanske 20 meter och se markeringen därifrån, och sen fick jag backa när hon tagit upp markeringsdummyn så att vi stod på ursprungliga skickplatsen när vi skulle ta dirigeringen. Jag minns inte exakt hur det här gick, men jag tror helt okej, fast det blir många UT-kommandon.

Nu lade vi ut tre målområden som hundarna fick se, men vi gick runt fältet så att det inte fanns några fotspår längs linjerna vi sen skickade i. Alla fick skicka en gång till varje område, och det gick väl ganska okej, förutom den längsta linjen som var mot det mittersta området, där hon fastnade ett tag innan hon kom iväg rätt.

Sen flyttade vi oss till skuggan. Vi fick se en störningsmarkering kastas, och sen fick vi vända 90 grader och skicka till ett område som hundarna sett läggas ut, även detta på andra sidan ån. Nu var det supertrögt att få Abbie till området, hon verkade helt ha glömt bort det och jag fick gå supernära och till slut fick hon en markering på andra sidan. Trots detta var det supertrögt att få henne ut igen till området, fast jag skickade från halva sträckan igen.

När sista hunden skulle göra den här övningen fick vi ställa upp mot störningsmarkeringen tillsammans med den. Alla markeringarna låg på samma ställe ungefär och bildade nu ett nytt område vi skulle skicka till. Vi fick vända och gå linjen bakåt, medan övriga hundar fick gå runt fältet. Vi väntade kanske någon minut och sen fick jag skicka Abbie mot området. Det var nu tvärstoppet kom. Hon kom en bit ut på mina UT men sen var det helt totalstopp vad jag än gjorde. Jag vet inte hur många gånger jag ropade UT. Till slut gav jag upp, lite irriterad och uppgiven och rädd att jag har brutit ner något som jag jobbat på att bygga upp under åren. Jag minns att Abbie var så här på en kennelträff för flera år sen.

Som tur var tyckte hon fortfarande om mig när vi kom hem, men jag har inte testat några ut-övningar ännu så jag vet inte om något satt sig hos henne.

Vad pågår här då?

Om jag försöker gå igenom dagen så här i efterhand så gjorde hon mycket som var bra. Hon lyssnade på nästan varenda stopp och höger och vänster. När hon ska vidare ut på linjen efter att jag har stoppat henne så vänder hon rakt bakåt och fortsätter. Det var en av grejerna jag tog med mig från funkisjobbet i helgen, för det var nästan ingen hund som gjorde det då, så det är jag jätteglad att hon gör.

Men vi hann med ganska många övningar på en inte så jättestor yta. Kanske det blev väldigt mycket för Abbie att sortera, så att hon till slut lade ner arbetet helt. Strax innan tvärstoppet sprang hon till ett redan tömt gammalt område och slutade helt att lyssna på mig. Jag sprang efter henne och skällde lite, satte på kopplet och tog med henne tillbaka. Kanske det var det som orsakade tvärstoppet?

Och kanske det hade varit bättre att trycka på med Ja! istället för att låta henne stanna? Eller kan man lära in en visselsignal istället för ett UT? En visselsignal har bättre förutsättningar att låta likadan varje gång, och inte bli irriterad i tonläget.

Vanja dirigerar Akira under överinseende av mr Demaine.

Hur var det att träna för en av världens bästa då? Ja, man hinner kanske inte få en hel bild av någon på ett par timmar sådär, plus att när ens hund inte riktigt gör som man hoppas så blir ju inte träningen på en nivå som matchar tränaren. Trots att jag är van vid Engelska så tycker jag nog det är lättare att gå till någon som pratar ens eget språk, och för mig finns det många stjärnor på hemmaplan som lyser starkt de med, men det var roligt att få träffa honom och höra lite hur han tänker! Jag fick nog med mig några bra tankar och tips som jag ska testa, och något jag inte ska testa, åtminstone inte med Abbie.