Nu är Abbie kastrerad

Åh vad jag har gruvat mig för idag. Jag minns inte att jag kände så när jag skulle kastrera Mackan, men senaste veckan har jag gått och tänkt att ”nu har vi varit på sista träningen med kompisarna”, nu har hon ätit sista middagen” och så vidare. Alltså sista. Läskigt.

Vi har fått låna en hundbody av en snäll hundbekant. Abbie har fått provgå den, och hon var inte alls road. Hon såg ut som en slokande tulpan när hon hade den på sig.

Igår kväll började förberedelserna på riktigt med att sätta mat i blöt till en sen måltid – hon fick äta fram till kl 22 så jag gav henne en halv portion då för att hon inte skulle vara helt utsvulten i morse när hon ju inte fick äta frukost, och så skulle hon duschas och schamponeras. Hon var kanske inte jättenöjd med det, men det gick an. Efteråt var det som om en svart hund hade exploderat i badrummet. Hundhår överallt – både på mig och handdukarna och överallt annars.

Tidig morgon i morse såklart, och en normal rastningsrunda av alla tre, men ingen frukost till nån av dem (B fick ge tanterna när vi hade åkt, man behöver ju inte plåga en labrador i onödan) och sen trippen på 20 minuter till djursjukhuset.

Före…

Vi togs emot kl 7 och jag fick säga allt jag ville säga och fråga mina frågor. Jag hade gjort en lista åt mig själv och det var nog tur för jag kände inte riktigt igen mig själv. Lite halvförvirrad och nervös. Jag förstår att det inte gjorde saken lättare för Abbie men sånt är svårt att styra. De skulle operera henne först, direkt på morgonen, vilket de tydligen alltid gör med den här typen av operationer men det passade mig bra för jag visste ju på förhand att hon inte skulle trivas speciellt bra där, utan mig.

Som vanligt tog veterinären – vi fick den bästa, den vi ville ha – med sig hunden ut ur rummet, för att hunden ska lämna mig och inte tvärt om. Jag plockade ihop mina papper och grejer och gick sen ut i korridoren. Jag råkade slänga en blick åt höger, och där borta stod Abbie och slokade i kopplet med veterinären, och hon såg mig! Stackaren, hon såg mig gå tvärs över korridoren och försvinna ner i trapphuset. Undrar vad för tankar som for genom hennes huvud.

Redan vid 10-tiden ringde veterinären, vilket ju var lite skrämmande tidigt även om de hade sagt att hon skulle få gå hem runt lunch, men allt hade gått bra och Abbie hade varit vaken sedan kl 9 ungefär. Livmodern såg fin ut så den sitter kvar. Jag valde ju att göra ingreppet med titthålskirurgi och då tar de bara bort äggstockarna, ifall inte livmodern ser ful ut för i så fall öppnar de och gör ett större hål i buken och tar ut livmodern också. Navelbråcket hade varit litet, ca 5 mm, och det är ihopsytt nu. Dessutom hade hon en talgkörtel i ena ögonlockskanten som blivit full med talg som de tömde medan hon sov. Den kommer tydligen att komma tillbaka, och om hon får besvär måste man operera bort den, men det gjorde de inte idag för veterinären bedömde att det inte behövde göras nu.

Efter …

Jag hämtade Abbie vid ca 11:30. Hon var lite ynklig men inte alls så som Mackan var. Hon hade inte velat äta vare sig kyckling eller burkmat som de erbjudit henne så jag gissar att hon verkligen längtade hem. Hon pep lite i bilen men när vi kom hem och hon fick en liten portion mat lugnade sig pipen och hon kunde komma till ro med huvudet i mitt knä. Vi tvåbenta åt lunch (B satt också hemma och jobbade pga lite bil-logistik) och sen gick jag till mitt arbetsrum en trappa upp och lämnade Abbie och B på undervåningen och då vilade hon bredvid honom.

Världens bästa hundvakt Helen kom på att Abbie nog ville ha lugn och ro idag, så tanterna fick följa med hem till henne över dagen, och nu alldeles snart väntar vi dem hem igen. Jag tror Abbie är jätteglad över att ha allt som vanligt när hon känner sig lite konstig, så jag tror hon blir glad när de kommer, men det var skönt att kunna låta henne skrota runt här utan att behöva passa på vad alla tre hade kunnat hitta på tillsammans.

Nu blir det koppelpromenader för Abbie i några veckor framöver, och så får vi hoppas att hon kommer att känna sig lite tryggare i sig själv när inte hormonerna gör henne till en ”mjukis”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s