Testing, testing och Joy kanske har blivit vuxen?

I helgen som gick träffade jag Cattis som generöst erbjöd sig att berätta hur hon har tränat när hunden inte riktigt velat gå ut. Hon hade jättebra tips till mig och framförallt handlade det just om hur jag ska göra, inte så mycket om vad hunden ska göra. Det var som att ta en privatlektion hos en duktig tränare – tack snälla Cattis!

Ni minns den där bilden jag postade i inlägget om kennelträffen – den där ett finger pekar på hunden och tre fingrar pekar tillbaka på föraren. Den är så sann.

I sammandrag:

  1. Titta på målet när du ska skicka hunden, titta inte på hunden. Om man tittar på en (lite osäker eller känslig) hund som man böjer sig ner över så kan det göra att den inte går iväg.
  2. Peppa hunden med rösten och följ med lite med kroppen framåt i skicket (väg över på det främre benet så att hela kroppen rör sig framåt, inte bara vifta med armen). Hunden får troligen en känsla av att ni följs åt fram mot målet.
  3. Använd vita stående dummies så att du bara tränar ett moment – själva skickandet. Om hunden inte ser dummyn utan måste leta när den kommer fram så är det ett annat moment, som man får lägga till när det första fungerar.
  4. Gör inte det sista skicket. Utmana inte på slutet bara för att träningen gått så bra. Avsluta på topp istället, och låt en annan hund hämta den sista, eller hämta den själv.

Igår på kvällsprommisen testade jag lite. Jag ställde ut 4 vita dummies på linje med 15-20 meters avstånd (tror jag, jag är inte så bra på avståndsbedömning). Inga spår i linjen, men hundarna såg vad jag gjorde. Vi kan kalla dem 1, 2, 3 och 4 räknat ifrån platsen jag skickade ifrån.

Jag tror att jag kom ihåg att titta på målet. Abbie tvekade inte det minsta utan for iväg med hög fart – förbi nr 1 och hämtade nr 2. Jaja, det gjorde väl inget. Skickade igen och hon tog nr 1. I tredje skicket tog hon nr 4 med självsäkerhet. Det fanns inga tendenser att byta eller ta mer än en, men hon noterade den dummyn hon sprang förbi.

Nu var hon lite i gasen och jag tänkte att jag inte skulle göra sista skicket, utan Joy skulle få hämta den. Hon hade ju sett när jag ställde ut dem…

Skickade Joy som for iväg på ett böjt spår åt höger, inte rakt fram. Försökte kalla in henne igen med både rösten och pipan. Hon lyssnade inte och jag sprang efter henne och fick kontakt med henne. Fot! sade jag och vi gick närmare. Ja, där är den! sade hon när hon fick syn på den. Jag stannade och satte ner handen – och hon knallade! Nej, nej, inte rätt. Hon hann ända fram och fick tag på dummyn, men kom faktiskt till mig med den. Jag fick lirka loss den ur munnen på henne och så gick jag ut med den igen.

Vi backade och jag ställde upp oss mot dummyn. Joy såg den och nu var jag beredd, så när jag satte ner handen och hon knallade igen så petade jag bara till henne med ett finger och då stannade hon (!). Fotposition igen och ner med handen. Joy stod stilla, så jag skickade henne. Hon hämtade och lämnade i handen (!).

Vi gick vidare och jag ställde ut en dummy som sen skulle hamna bakom en låg ridå av vass/gräs vid ett dike, och en dummy till strax hitom ridån. Jag tänkte utmana lite och lät därför dessa stå till sig och gick vidare längs ängen. Längst bort på andra änden ställde jag ut två dummies. Jag tog med hundarna tillbaka en bit och satte Abbie med ryggen mot de senaste två utställda. Vi andra backade lika mycket till och så satte jag tanterna en bit ur vägen. Sen skickade jag Abbie först bakåt-ut mot de två och sen växelvis mot området med växtridån och den andra av de två senaste. Hon fixade alla skicken galant trots lite ökad svårighet både med längre tid och terräng.

En dummy som jag släppt hamnade upprätt för sig själv. Jag lät den stå där när jag tog med mig alla tre hundarna, parkerade Mackan och Abbie och tog Joy fot. Nu var hon väldigt söt och gick fint fot och berättade att hon visste precis hur jag ville att hon skulle göra. Jag gick lite lagom långt fram mot dummyn så att hon skulle se den och skickade, och hon gjorde sitt jobb jättefint.

Är det så att hon, nu vid 9,5 års ålder, har blivit lite mogen och kan tränas? Hon kanske kan användas som sparringpartner åt Abbie nu när Mackan ska ta det lugnt.

Och den stora frågan: Är det så enkelt att om jag inte stirrar på Abbie så löser sig problemet med att hon inte vill gå ut? Fortsättning följer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s