B-prov ökl i Enköping 9 september

Provet i Enköping lottades några dagar efter sista anmälningsdag, och till min förvåning hade jag blivit lottad att starta, som en av tre som inte hade lottningsförtur. Här ville jag gärna starta, för jag tror att marken passar Abbie. Den är ganska öppen, och hon som inte jobbar så starkt kan antagligen dra fördel av det. För en hund med mycket spring i benen kan ju sån mark göra att det går alldeles för fort, men det är ingen risk för oss.

Vi hade även idag fått lov att komma senare eftersom jag inte skulle starta förrän i par 5, vilket ofta brukar bli precis efter lunch, så jag gick och röstade på morgonen och åkte sen. Jag var nog framme runt 11 tror jag och jag hade en liten känsla av att jag inte borde lämna grejerna i bilen. Det är en bit att gå till provplatsen och jag trodde inte jag skulle hinna fram och tillbaka för att hämta något, så jag tog med både lunchen och Abbies papper och allt annat jag behövde.

Vi anmälde att vi hade kommit, och det visade sig att jag hade åkt upp i startlistan till par 4, och par 3 höll på att göra sitt prov just då. Det var bara att gå direkt bort till provrutan och vi behövde inte vänta många minuter innan det var vår tur.

Vi hälsade på domaren, och jag förklarade att jag inte hade hunnit titta på provet så jag visste alltså inte alls hur provupplägget var. Vi började med att parhunden fick ta en markering medan vi stod en bit ifrån. Sen fick vi göra samma markering. Det var en kråka som kastades. Abbie sprang direkt till rätt område och hittade kråkan. Hon tog upp den och bar den kanske 20 meter, sen lade hon ner den och liksom spottade med tungan. Hon provade att ta upp den igen, man lade direkt ner den och spottade igen. Hon försökte gå därifrån men då började jag peppa henne att ta den. Hon bar den en bit men hon ville verkligen inte bära den så till slut kom hon in utan den.

Domaren meddelade att vi var uteslutna och jag bad att få se på kråkan. Det syntes inget konstigt men Abbie liksom rynkade på näsan när hon luktade på den. Jag fick henne att hålla i den och lämna tillbaks den till mig. Domaren frågade om vi ändå ville göra hela provet fast vi redan fått en nolla, för att parkamraten skulle ha någon att gå rundan med. Det ville vi.

Under en liten transport kom ett kast med en kråka som vi vände ifrån – den var nog tänkt som en störning som inte skulle hämtas in – och ställde upp oss för att vänta på en dubbelmarkering, kråkor igen. Parhunden skickades på en dirigering och när den hade tagit upp kaninen sköts det för våra markeringar. Abbie markerade och jag skickade henne på den högra, sist kastade. Hon gick rätt på, plockade upp kråkan och lämnade fint i hand. Jag skickade på den vänstra och tyckte hon gick till rätt område, men gick därifrån och snurrade längre åt vänster. På B-prov ska man visa att de kan markera, så jag gick inte in direkt och styrde, men efter en stund stoppade jag och visade höger och sen närsök. Hon plockade tveksamt upp den och kom in med den. Antagligen upplevde Abbie den här kråkan på ungefär samma sätt som den första, men nu var den inte helt obekant för henne.

Vi bytte plats igen, och domaren meddelade mig att -Nu kan du skicka på dirigeringen.  -Ja, sade jag, var ligger den då? -Javisst ja, du hade ju inte tittat, sade han och förklarade. Abbie hittade den lätt och kom in med kaninen. De sköt för parhundens dubbelmarkering, och nu hände samma sak för hennes hund som för oss med första kråkan, så nu fick vi båda avsluta och gå ur provrutan.

Jättetrist att vi inte kom runt hela provrutan, jag hade så gärna velat se Abbie på den här marken. Jag har ingen bra teori om kråkan, annat än att det var något med den som Abbie inte har sett/känt/upplevt förut. Hon har varit så hela sitt liv att första gången hon testar något så är hon tveksam, men sen brukar det gå bra. T.ex på hennes första B-prov när hon första gången skulle bära fasantupp, då var det tveksamt. Och första gången hon skulle hämta en apport skjuten med fjärrstyrd apportkastare, då tog hon inte ens upp plastdummyn fast hon hade markerat den och sprungit ut till exakt rätt ställe.

Så här förvånad blev hon! Varför jobbade vi så kort tid matte?

Vi hängde kvar på provplatsen ändå, trots nollan. Jag tycker det är en bra form av terapi när det gått dåligt, att småprata med andra och fundera på vad som hände. Det visade sig att de lottade ut några fina priser bland de startande som var kvar vid prisutdelningen, och vi hade turen att vinna ett presentkort på en friskvårdsbesiktning hos ReDog i Västerås. Jättekul! Nu måste jag bara bestämma vilken hund som ska få göra den.

Tack alla fina för ett trevligt prov! Det lilla jag såg av upplägget visade att ni hade tänkt till och klurat ordentligt.

Abbie i fårhagen. Fåren var inte så närgångna i år. Vädret var helt perfekt, inte för varmt och inte för kallt, inget regn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s