Skåneresan 2018 – första rapphönsjakten 18.9.

Vi vaknade till en fantastisk höstmorgon. Det är magiskt att köra genom Skåne när dimman ligger som en slöja på marken medan solen stiger på himlen.

Det var ovanligt varmt väder den här tisdagen. Prognosen sade att det kunde bli uppåt 25 grader och solen sken redan på morgonen från en molnfri himmel. Jag hade planer på att köpa en silverduk innan jag åkte till Skåne, men när jag surfade runt lite så var de slut för säsongen. Jag fick erbjudande att låna av en kompis, men det glömde jag bort när jag packade mina grejer, så lösningen för Mackan den här dagen var att hon fick gå med istället för att sitta i vad som riskerade att bli en stekhet bil.

Vad tar man på sig om det ska bli så varmt? Jag funderade på jumpadojjor men valde sen kängorna. Det visade sig vara rätt val, åtminstone på förmiddagen.

Det var inte så mycket fågel så på förmiddagen gick vi mest fot. Mackan trängdes och drog i kopplet, Abbie gick bredvid mitt ben. När vi gått en remsa nästan hela vägen ställde vi om några skyttar framför remsan och med dem några apportörer, b.la oss. Då föll två eller tre fåglar till höger om oss, inne i en annan remsa. Abbie fick hämta en av dem på ett linjetag, och det gjorde hon bra. Hon jagade fint i det höga gräset och hittade en rapphöna.

Vi gick två remsor till, och det fanns inte mer fågel här verkade det som. På ett ställe fick jag skicka Abbie till samma ställe där en annan hund hade hämtat en fågel, för vi trodde att det eventuellt fallit två där på samma gång. Abbie jagade jättefint i rätt område. Jag stoppade henne ute i området två gånger när det sköts på andra fåglar. Till slut fick jag kalla in henne tom, men först fick hon söka en stund till i området. Det blev bra träning för henne.

Efter det fick vi hoppa in i en kohage. Där fick Abbie en direktmarkering, men när jag först skickade henne på den brann det i huvudet på henne och hon bara sprang. Jag kallade tillbaka och vi började om. Då sprang hon ungefär rätt, men jag fick stoppa och närsöka henne åt höger, och då hittade hon den.

Vi gick vidare i kohagen och plötsligt mötte vi hela koflocken. Både de enskilda korna och flocken var jättestora, och kossorna var jättenyfikna på hundarna. Det gillade inte hundarna och vi människor gjorde några försök att fösa undan korna (det finns en film på min instagram @kamreren. Slå på ljudet!) men det gick inget vidare, så vi tog till reträtt och hoppade ut ur hagen igen.

Sen var det lunch. Vi åt på supermysiga Sotnosens korvkafé. Jag som inte äter korv fick ett spett med tupp och halloumi istället. Det var supergott och om ni är i närheten av Kristianstad tycker jag ni ska leta upp Sotnosen lagom till lunch.

Efter lunch flyttade vi bilarna och parkerade i kanten av en rödlöksåker. Det är fascinerande för en ”stockholmare” att se de enorma fälten i Skåne, där det vi sen köper i affärerna odlas.

Parking rules apply. Om det står en annan Land Rover parkerad och det går att parkera brevid den, då måste man göra det. Min bil i bakgrunden. Jag har inte en sån där praktisk låda under hundburen där man kan förvara t.ex sitt vapen.

Vi började gå längs en väg och spanielhundarna jobbade i viltremsan vid sidan av vägen. Här fick Abbie en ganska kort dirigering framåt i remsan. Anledningen till att den var kort var att fågeln låg framför oss. Där har spanielerna inte varit ännu och då kan det ligga fler fåglar och trycka i remsan som kan lyfta när en hund börjar leta där. I så fall vill man att skyttarna är tillräckligt nära så att de kan skjuta på de nya fåglarna som flyger upp.

Vi promererade vidare på linje med spanielerna jobbande. Det blev jättevarmt efter lunch, solen stekte på oss men som tur var blåste det lite. Man går ju där i kläder som är tänkta för jakt, och jakt sker på hösten när det inte brukar vara högsommarväder…

En fågel sköts och seglade jättelångt iväg ut över en åker och försvann bakom ett litet krön. Abbie skickades direkt när fågeln hade landat. Hon hade sett den i luften, men hon kom lite för kort. Det här är det vi har svårt för just nu, att hon ska våga springa tillräckligt långt ut. Jag tryckte på och som tur var så tog hon kommandot och kom iväg jättelångt, längre ut än fågelns nedslagsplats. Hon tog på eget initiativ en ganska stor lov där ute och lyckades på så sätt fånga vittringen från fågeln och hittade den. Det blev en jättebra apport för henne!

Vår femte apport för dagen kom när vi började gå längs en remsa i motvind. Då hör inte fåglarna spanielerna lika lätt, och de trippar inte iväg bort från oss inne i remsan, utan de överraskas av spanielerna och flyger upp istället. I början av remsan flög tre fåglar upp ungefär samtidigt och sköts. Vi tre ekipage som gick på den sidan av remsan fick hämta varsin. Abbies var egentligen alldeles för enkel för henne. Den låg synlig kanske 15-20 meter bort bara. Om jag hade tänkt efter så hade jag låtit Mackan hämta den istället, det hade gjort henne glad. För Abbie var den ingen träning.

Till sist fick både Abbie och Mackan leta efter en runner, men en annan hund hade fått chansen medan fågeln syntes springa. Mina hundar fick chansen för sent, och fågeln hade redan sprungit undan för långt, så vi hittade den inte.

Abbie var jättetrött efter den här dagen och somnade skönt i bilburen redan innan vi påbörjat resan tillbaka till Koholma. Vi tog vägen förbi en affär och köpte ny hundmat till tjejerna, så att de skulle slippa äta den Skånerostade maten.

Jag var orolig att Mackan skulle få ont någonstans efter att ha varit med hela dagen, men det var inga problem. Hon såg fortfarande fräsch och smärtfri ut på kvällen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s