Andjakt, apportörsgängets tackjakt

Vilken dag vi har haft!

Dagen började med en fantastisk lunch i magasinet. Wallenbergare på dovhjort med en massa goda tillbehör, och det mesta kom från gårdens egna odlingar. Till efterrät en underbar äppelpaj med hemgjord glass. Vi åt säkert lunch i en timme, och jag trodde att vi bara skulle jaga några av vattnen, men vi skulle visst jaga alla såtarna – på en eftermiddag.

Det blev inte så stressigt som det kanske låter. Det fanns inte så mycket fåglar kvar, det här är ju sista jakten för året.

Första såten innebär en massa apportering i vatten. Det var kallt i morse och det är kallt i vattnet – Mälaren – så jag satte på Abbie hennes neoprenväst. Vi fick stå på en bra plats, inte där mitt i vassen där vi oftast står utan längre ut längs viken. De flesta fåglarna föll ganska långt ut från land och eftersom de brukar hämta med båt i vattnet så skickade jag längre in i viken där vassen är tätare. Abbie ville dock inte alls gå i vattnet och jag fick ”tvinga” henne. När hon hittade and nr 2 i vattnet pep hon hela vägen tillbaka med den i munnen, så där att utandningen pep ut ur henne. Jag lät henne söka lite på land för att bli varm men hon hittade inga fler änder.

Vidare till nästa såt där det först blev lite förvirring om vem som skulle stå var men till slut var vi på rätt ställen och jag stod uppe bakom första skyttelinjen men framför tre skyttar. Jag valde att stå med dammen och ett tjockt slånsnår i ryggen och med de tre skyttarna framför mig. Då såg vi väldigt bra. Här fick Abbie hämta tre fåglar, alla tre fina apporter. En skammad på en direktmarkering, en i en snårig åkerholme där jag fick hjälpa henne lite och en precis bakom ryggen på oss i slånsnåret som Abbie inte såg när den föll.

Vi åkte tillbaks till gården och parkerade bilarna och gick ut till nästa såt. Vi hamnade längst bort och fick bara apportera en fågel. Sen kom vi lite för sent till såten efter och hamnade lite konstigt på sidan av, men fick ändå göra ett viktigt jobb att hämta en lätt påskjuten drake. Det var ingen lång apport men jag fick ändå hjälpa Abbie lite för att hitta den. Förklaringen till hennes ofokus kom kanske lite senare på dagen. Innan den föll, medan vi väntade, smög en hare nära förbi oss och Abbie var förundrad över att vi bara skulle låta den smyga vidare.

Vi gick tillbaks till våra bilar och körde ut till dagens sista såt. Även här fick jag stå på ett trevligt ställe, jag gillar att stå så att jag har uppsikt. När de paddlade omkring med kanoterna för att trycka upp änderna lät det så konstigt. Det var is som låg på dammen som kanoten gjorde rännor i! Brr.. tur man inte är hund!

Det kom bara ett flog med änder. Den första som föll vid oss var en skadad hona som föll bara 7-8 meter från oss, till höger om mig. En drake föll kanske 40-50 meter rakt ut och ytterligare en föll kanske 15-20 meter till vänster om Abbie. Dessa två var döda.

Jag tänker att om jag kan – utan att äventyra jaktetiken eller säkerheten – så försöker jag behålla lydnad och ordning och reda för Abbie, även om jag jobbar som apportör. I det här fallet valde jag att gå och hämta honan själv och avfånga den innan vi gjorde något annat. Abbie fokuserade på den draken som föll sist, den närmsta, men eftersom båda var döda valde jag att skicka på den som låg längre ut först och till sist låta henne hämta den som hon hade valt ut som mest intressant.

Efter jakten bjöds vi på fika, mjuk pepparkaka med svart vinbärssorbet och mer av den hemgjorda vaniljglassen. Det är verkligen en speciell och trevlig stämning på den här gården! Alla som deltar bidrar till den. Familjen som äger gården och arrangerar jakterna är så välkomnande och generösa och behandlar apportörerna precis på samma sätt som skyttarna. Apportörsgänget är också så trevligt och alla hjälper varandra. Dessutom blir det ju lite extra speciellt när apportörerna är skyttar.

Under senare delen av dagen lät Abbie vid några tillfällen som om det hade fastnat en fjäder i halsen på henne, hon liksom harklade sig, och i sista såten gick hon lite ovanligt bra fot, hon kändes lite seg. När vi kom hem var hon inte helt okej. Det tydligaste tecknet var att hon inte kastade sig över maten som hon brukar utan hon stirrade på den innan hon långsamt började äta. Nu vilar hon med back-on-track täcke och en fleecefilt i soffan, och jag håller tummarna att hon inte har fått kennelhosta. Ingen av de andra hundarna har visat tecken på att de inte mår som vanligt, men vi får väl se hur det här utvecklar sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s