Drevkvinna

Drevkarl, drevkvinna, drevperson? Hur som helst, som en sådan tillbringades min lördag. Jag klappade i händerna i regnet då andra människor skulle jaga och apportera fasaner.

Mackan fick gå eftersök och hon hittade först ett lårben med fot från en fasan och sen en hel fågel. Lycklig blev hon. Abbie fick bara gå fot brevid mig och så fick hon hälsa på sin pappa Fire.

Jag var inte så språksam och kanske lite tråkig i somligas ögon, men jag hade en bra dag i en miljö jag trivs i och jag fick god lunch.

Rolig träning på Kiplingeberg

Sista öppna träningen hos Reedsweepers som jag har bokat, och den här gången var jag inte alls peppad på att åka, men ibland blir det bra trots opepp …

De tidigare gångerna har jag hamnat i Fredriks grupp, men den här gången skulle jag vara i Helenas grupp, och vi var bara fem ekipage. Det är ju lite lyxigt att vara så få. Vi höll till på Kiplingeberg idag, och medan vi promenerade ut mot diket (ravinen) där Helena hade tänkt att vi skulle vara kom hon på att vi bara skulle värma upp lite precis där kennel Thorsvis ruta på Apportera för livet-tävlingen för ett och ett halvt år sen låg. Det blev en lång uppvärmning, för det blev svårare för hundarna än hon hade trott, och vi blev kvar där nästan hela passet.

Vi stod uppe på en kulle och skickade hundarna på snedden över till tre olika områden på kullen på andra sidan. Vi började med att hundarna fick höra skott och se kast mot områdena. Terrängen i mitten är ganska hög och hundarna skulle passera ”hinder” i form av t.ex. ett hallonsnår på vägen och det var inte så lätt för alla hundar.

Som steg två fick vi vända om hundarna och så lade Helena ut bollar på vägen ut mot de kända områdena. Sen fick hundarna titta igen och de fick igen höra skott och se kast mot de områden de alltså redan varit i. Nu fick vi skicka och stoppa dem i boll-områdena och låta dem söka där. När boll-områdena var tömda fick vi återigen skicka till de kända områdena igen.

På slutet blandade Helena in skottapporter också, och att gå igenom allt detta för fem hundar tog ca 2,5 timme (!). Några av hundarna (bland annat en som jag känner väl) hade lite problem med vissa saker (bland annat närsök i högt vassigt gräs och en skottapport på snedden som landade lite dolt) så det tog lite tid.

Jag hade svårt att få Abbie att gå ut på linjerna nästan hela dagen. Jag har börjat ha vantar eftersom det är höst och lite kallt, och vantarna har vita handflator. Jag har tänkt att det räcker för Abbie med vita vantar och den här dagen använde jag inte det vita kort jag annars brukar använda, både för att visa höger och vänster på avstånd men även när jag skickar henne på linjetag från sidan. Vid ungefär sista skicket tog jag ändå fram kortet och höll det med mina vita vantar, och då minsann, gick hon iväg som en raket. Jag undrar om det vita kortet vid linjetagsskicket är en så stark signal för henne att hon faktiskt blev osäker på vad jag ville när jag inte tog fram kortet (eller inte osäker egentligen men hon behöver att man har samma rutin varje gång, annars tjorvar det). Jag kom på det här för sent, så jag hann inte riktigt testa om min teori stämmer under den här träningen.

På slutet av träningen hann vi med några apporter med boll skjutna med apportkastare på fältet och till sist över ravinen. Abbie tyckte visst att det här var roligare än de första övningarna vi gjorde för hon vaknade till, men hon hade problem med apporten över ravinen. Jag tror att ljudet studsade runt i ravinen och att hon gick mot ekot istället för mot bollen.

En sammanfattning av dagen är att träningen var jätterolig, men att Abbie inte var lika rolig just idag.

Knotten som tuggade på oss och som gjorde så att jag såg ut som en finnig 15-åring i pannan när jag kom hem hade jag gärna varit utan.

Brrrr vad kallt sa Abbie

Det här kan ha varit årets sista andjakt för oss. Jag var egentligen inte jättepeppad för jag vet hur kallt det är i vattnet och jag vet att mina hundar blir kalla. Mackan fick ändå stanna hemma idag för hon är lite stel ibland och äter just nu lite smärtstillande/antiinflammatoriskt för det och skall gå i koppel. Abbie hade, som ni kanske sett på instagram (@kamreren heter kontot), fått prova neoprenvästar hemma. Den ena västen är lite för liten men sitter annars bra och den andra västen är egentligen kanske mer lagom stor men den är för lång så den skaver henne i ljumskarna och kan inte justeras eftersom den har en kant påsydd runt alla öppningar. Det fick bli den lilla idag.

Första såten gick i en riktig sjö, en sjö med lite skärgårdskänsla vilket också stämmer med platsen där jakten hålls, nämligen i en skärgård söder om Stockholm. Här visste jag att de plockar upp det som faller i vattnet med båt, så man behöver bara hålla koll på eventuellt skadskjutna fåglar.

Det föll nu en sån skadskjuten fågel, som simmade mot land en bit till vänster om oss. Jag trodde att min grann-apportör stod närmare än vad den i själva verket gjorde, så jag avvaktade och trodde de skulle apportera fågeln, men när den kröp upp på land gick vi till handling. Jag gick lite närmare och skickade Abbie, som omedelbart hoppade i det iskalla vattnet. Onödigt, eftersom fågeln ju var på land. Inkallning, och så började vi om igen. Nu kom hon till rätt ställe och kunde följa löpan efter fågeln som promenerade mot mig på stranden. Intressant att se Abbie jobba med vittringen när jag hade full uppsikt över fågeln. Detta blev den enda fågeln för oss i den här såten.

På väg tillbaka till bilen var det som vanligt lite bråttom. Typiskt, eftersom jag på flera ställen såg trattkantareller i skogen. Jag hann inte plocka dem tyvärr!

Nästa såt stod vi här – i ett gömsle på en spång. Även här hämtar de döda fåglar på vattnet med båt, men här brukar det bli en del skadskjutet och de som är ganska pigga är sen svåra att få tag på, så jag försökte skicka Abbie direkt på fåglar som såg pigga ut. Det gick bra en stund, tills Abbie 1) kom på att det var svårt att komma upp på spången utan hjälp och 2) blev iskall. Till sist gick hon inte i vattnet fast vi hade en vilt flaxande fågel bara kanske 10 meter från oss.

Jag var också ganska blöt, för jag fick hjälpa henne upp efter varje apport. Handskarna blev vattenfyllda efter första uppstigningen, och senare så fick jag till och med vatten i stövlarna när det rann ner längs mina ben.

Vi fick besked om att gå av spången och söka upp en skammad drake i vassen på andra sidan spången. Jag fick kämpa för att få Abbie till rätt ställe, men till sist hittade vi den. Då fick vi fortsätta på samma sida att göra eftersök i vattnet och i vattenkanten, och där fanns bland annat en fågel som låg död synligt på vattnet, men nu fick jag inte Abbie att gå i vattnet alls, vad jag än gjorde. Hon frös liksom fast och vägrade göra något mera. Jag fick ropa på radion och be om hjälp, för fåglarna måste ju hittas oavsett. Tur man är flera och inte måste göra jobbet ensam.

Abbie på en annan spång i ett vackert höstlandskap.

Efter lunchpausen, då jag kunde torka Abbie torr, ge henne lunch och sätta henne med värmande täcke i bilen en stund, piggade hon på sig och var med på eftersöket efter tredje såten. Hon jobbade på i sin vanliga stil men hon ville fortfarande inte gå ut i vattnet.

Det här var tackjakten på stället och samtidigt som vi apporterade som vanligt hölls också ett SSRK A-prov. Tyvärr såg vi inte så mycket av provhundarna, men vi hann vara med på prisutdelningen efteråt. Både Helena Lindströms Elda och Anna Londrés Etta blev champions! Stort grattis till er båda!

På kvällen haltade Abbie lite, men jag hittade inget fel på henne och morgonen efter var allt som vanligt igen.

Den här dagen var ett test för Abbie, fast hon inte visste om det. Jag ville se hur hon uppförde sig, om det var någon idé att jag anmälde henne till A-provet i Mariefred den 9 november, men efter hennes vattenvägran känns det onödigt så vi hoppar över det. Även om jag inte tror att vi någonsin kommer att vinna ett A-prov så vill jag ändå ha en rimlig chans att få göra några apporter, och när det är så här kallt i vattnet kan vi tydligen lika gärna stå över. Vi hittar annat kul att göra som inte innehåller vatten istället!

Jaktretrieverklubbens markprov, öppenklass, 6 oktober, Enköping

Hösten är full av aktiviteter. Mycket är relaterat till hundarna eftersom det är jaktsäsong, men en hel del handlar om familjerelaterade händelser. Den här helgen var från början tänkt som stängningshelg på sommarstället, men sen passade det bäst att fira dotterns födelsedag på lördagen och därmed blev söndagen ”ledig” och jag var snabb att anmäla mig till JRKs markprov i öppenklass som hölls utanför Enköping.

Jag startade på några av JRKs prov en dag före sommaren och jag tycker de har en trevlig och positiv stämning. Då kvalificerade vi oss för att starta på markprov och den här söndagen var det alltså dags. Vädret var lite kyligt, några grader över nollan bara, men under dagen sprack molntäcket upp och solen kom fram. Den här hösten har träden bytt färg på ett vackert sätt och landskapet är färggrant och vackert, särskilt i solsken. Jag njuter av att få vara utomhus!

Jag fick sällskap av Monica i bilen och det är hon som har tagit de bilder jag är med på. Efter en kort samling började provet direkt vid gården. Vi gick efter två spanielekipage och vi jagade rapphöns och fasaner.

Terrängen var omväxlande. Det fanns bitar med öppen mark, som på bilden ovan, och det fanns ställen med ”buskage” av högre täta växter genombrutna av kortklippta gräsytor. På ett ställe var det ”uppländska sockerbetor”, dvs ett fält av storväxta maskrosor. Jag hade nr 5 på armen och eftersom alla ekipage skulle ha 2 fåglar i första omgången så tog det en stund innan vi fick våra första fåglar. Jag märkte direkt att Abbie var taggad för hon gick inte så tryggt fot som hon brukar, och hon hade stenkoll på varenda fågel som flög. Fasaner kacklar ju på ett speciellt sätt när de är upprörda så man missar inte att det är en fågel i luften. Dessutom hade vi exceptionellt bra skyttar som inte släppte förbi en enda fågel tror jag, och de träffade det de siktade på.

Det blev ganska mycket stanna och vänta blandat med förflyttningar och Abbie hade verkligen svårt att hålla sig i skinnet. Jag fick vara på henne som en hök och påminna om att gå fot och att sitta. Sittkommandot hjälper också att tysta ner små gnissel som kommer när hon gärna vill apportera.

Vår första fågel fick vi när vi stod uppställda för en drive, där spanielerna drev fåglar mot oss ut ur en dunge. Fågeln landade till höger om oss, i kanten av en sån klippt gräsgång men en bit in i hög vegetation. Hon hade en tydlig markering och löste uppgiften självständigt. Vår andra fågel kom medan vi stod kvar på samma plats, och den föll ganska nära hennes första, men lite längre bort och längre in i vegetationen. Även denna löste hon självständigt. När hon gick in i vegetationen såg jag henne inte längre, men jag såg var hon var för stråna rörde sig. Hon sprang fort (vilket hon sällan gör) och täckte mycket mark, och jag hörde skytten säga till domaren att hon varit i rätt område men inte hittat fågeln, men jag kunde inte göra så mycket så jag stod kvar och väntade, och hon hittade tillbaka till rätt ställe och hittade fågeln.

När det var dags för vår tredje fågel stod två hundar inne i linjen och jag och en till gick strax bakom för att ha koll ifall de hundarna inte fick in sina fåglar. Terrängen var öppen med gles ganska hög beväxning, typ tistlar eller något liknande. Det sköts en rapphöna ganska nära linjen. Första hunden som skickades försprang sig och lyssnade inte på sin förare så den kallades in. Den andra hunden som skickades hittade fågeln, men hade enligt domaren först plockat upp den, sen lagt ner den och sprungit en runda, för att sen plocka upp den igen och lämna till föraren.

Nu klev vi in i linjen. Ganska snart sköts en fågel ganska långt till vänster, kanske 20 meter framför linjen. Det blev vår fågel. Jag såg den och hade markerat men jag var osäker på ifall Abbie hade markerat. Skicka, och gå sen fram, sade domaren. Jag skickade som på ett linjetag och gick sen efter Abbie. Jag hade en bra riktpunkt vid några vita blommor och Abbie gick rakt dit och då blåste jag ett stopp och sen ett närsök och hon bara plockade upp fågeln och kom med den. Antagligen hade hon markerat, för så jobbade hon, och det blev ju en fin apport.

Sträckande gäss på bilden. Det är mäktigt när det kommer stora och många sträck över himlen.

Vi förflyttade oss igen och stod uppställda fyra hundar på en linje, för en ny drive. Några hundar fick direktmarkeringar och för varje hund som fick en apport flyttade vi ett snäpp åt höger. Nu hade Abbie verkligen raketmotorn påslagen. Jag fick ständigt påminna henne om att sitta (vara tyst) för hon gnisslade lite hela tiden tyckte jag. Några fåglar föll långt bort åt höger, och de fick ligga kvar. När driven var slut tog domaren med oss närmare dessa fåglar – det här var ju ett öppenklassprov, så fåglarna skulle väl vara rimligt öppenklassiga ändå – och vi fick skicka på dem.

Jag fick skicka på fågel nr 2, som jag hade markerat, men här fick jag lite hjärnsläpp tror jag. Domaren gav mig en anvisning att den skulle ligga i rufset bakom skytten som stod där. Jag hade ju sett att fågeln föll på kortklippta gräset men det tänkte jag inte på då. Jag skickade enligt hans anvisning och Abbie var raketsnabb men lydde alla mina visslingar och signaler. Plötsligt fick hon syn på fågeln på gräset, som låg längre ut än den anvisning jag fått, och hon plockade den. Domaren kommenterade att han hade trott att fågeln låg i rufset så Abbie hade tagit rätt fågel. Puh!

Nu blev det lite jobbigt för det kändes som hon kunde explodera när som helst, men jag förstod att vi nog skulle få en fågel till innan det var klart.

Vi förflyttade oss igen och plötsligt var vi tillbaka på samma ställe där vi fick våra första två fåglar. Vi hade rört oss runt området, och fåglarna hade också flyttat på sig. Här fick vi en direktmarkering som landade vid en stor sten, så den var ju lätt att markera. Här skulle Abbie igenom några högre terrängavsnitt och över några kortklippta. Hon tappade riktningen litegrann och jag gick in och försökte styra upp henne. Nu kände jag att jag hade tappat kontrollen litegrann, hon var väldigt självständig, men jag hade tur och hon valde att springa ungefär dit jag försökte dirigera henne, och vid mitt närsök hittade hon fågeln, så jag tror inte det såg så okontrollerat ut.

Det var bara några hundar kvar i provet nu, och när de hade fått sin femte fågel meddelade domaren att provet var slut. Vi som var kvar efter den femte fågeln var godkända och fick det som kallas en utmärkelse.

Det är inte varje gång jag tycker att vi har gjort något särskilt även om vi placerat oss bra i t.ex. en tävling, men att vi fick den här utmärkelsen var inte bara på ett bananskal. Jag tycker att provet var utmanande och apporterna var svårare än vad jag hade förväntat mig och jag är riktigt stolt över att vi klarade det! Det var ett välarrangerat prov med ordning och reda och en god stämning bland de startande och bland funkisarna, och som sagt ett säkert och bra skytte. Tack för det JRK! Grattis till er andra som också fick en utmärkelse idag!

Jag tycker att Abbie var lite tråkig dock, för hon liksom struntade i mig och gjorde resan på egen hand. Jag fick inte riktigt kontakt med henne under jakten utan hon hade mer fokus på fåglar och skyttet än på mig. Det gick över sen när vi kom hem (såklart) men det här måste vi jobba med, för annars barkar det iväg åt fanders som min pappa brukade säga.

Albano, regnigt Kiplingeberg och lite svamp

Abbie har en liten grej som växer ut från övre ögonlockskanten i vänster öga. Den fanns där redan när hon kastrerades för ca 1,5 år sedan och eftersom hon sövdes då så kollade veterinären på den. Enligt uppgift hade hon öppnat upp öppningen till det som benämns Tarsal gland på bilden nedan och tryckt ut talgliknande sekret.

Det var inte så lätt att ta kort på den, men den syns här på övre ögonlocket.

Nu har utväxten kommit tillbaka igen och eftersom Abbie ibland verkar störas av den så tog jag henne till veterinären för en koll.

Abbie är fortfarande inte en supersocial hund, men i vardagen märks det inte så mycket nuförtiden. I vissa situationer så är det dock uppenbart, och en sån situation är just veterinärbesök.

När vi satt i väntrummet kom dagens veterinär som en frisk fläkt och hälsade och sade att hon blir lite sen för hon hade fått ett akutfall. Det var som att det då gick upp för Abbie var vi var någonstans och hon satte sig liksom innanför mig. Sköterskan kom och hämtade oss till undersökningsrummet, och hon stannade kvar och började charma och muta Abbie med godis, och till och med göra små tricks med henne för att göra henne lite tryggare i situationen. Efteråt vid undersökningen förstod jag att det måste ha varit veterinären, som var helt fantastisk, som uppfattade Abbies hundtyp på en sekund och skickade ut sköterskan med detta uppdrag. Vi var säkert i undersökningsrummet i 10 minuter innan veterinären kom in.

Veterinären hade stenkoll på rasen labrador och har säkert en själv. Hon tolkade Abbies beteende i ord för mig under tiden hon gjorde en försiktig undersökning av ögat samtidigt som Abbie antagligen uppfattade det hela som smekningar på och runt huvudet, med inslag av lampa rakt i ögat. Det blev ingen brottningsmatch med fingrar som höll upp ögonlocken eller liknande. Jag höll Abbie runt kroppen och pratade med henne. Hon var inte bekväm i situationen men hon försökte inte sticka därifrån. Veterinären kallade det för inåtvänd panik tror jag, men hon sade samtidigt att Abbie gjorde det bra.

Det här är nog det bästa veterinärbesöket jag har upplevt med Abbie. Både veterinären och sköterskan såg verkligen hunden och gjorde sitt allra bästa för att hon skulle få en positiv upplevelse.

Veterinären såg en ärrbildning eller en nybildning i öppningen till körteln, och tycker att man ska ta bort den så att den inte växer och börjar irritera ögat. Hon lade lite färg i ögat och kunde se att hornhinnan inte är skadad. Eftersom den inte verkar vara väldigt störande för Abbie så valde jag att vänta lite med operationen för att inte behöva boka av sånt jag redan har tackat ja till att göra med henne, så den 12 november har jag bokat tid för att ta bort den.

Så här kommer operationen gå till (bilden ovan). Efter det blir det konvalescens med tratten på i 2 veckor, om allt går bra.

Tanterna väntade i bilen, för idag var ingen hemma och kunde passa dem och det hade blivit för länge för dem att vara ensamma. Vi började åka mot Uppsala men stannade vid en bit natur i Sollentuna för att de skulle få rasta sig lite, sen åkte vi mot Kiplingeberg där vi mötte Freddan och resten av gruppen som skulle träna idag.

Det blev en kall (mest för att jag hade glömt vantar tror jag) och regnig, men rolig, träning. Vi tränade först att hålla hunden i rätt område, där vi omväxlande skickade mot ett närmre område med bollar på ängen och ett område längre ut, i skogskanten.

Nästa övning var att vi hade ett målområde – ett av de som användes i första övningen – och innan hund nr 8 fick skicka mot det så kastades 7 olika markeringar i närområdet åt övriga 7 hundar, som blev störningar längs linjen till målområdet. Att Fredrik mindes alla 7 markeringarna och kunde upprepa dem åt oss när vi hade flyttat ett snäpp i grupperna kändes smått otroligt.

Det regnade som sagt rejält i omgångar på eftermiddagen, men Abbie höll sig varm. Hon har en riktigt bra päls med tät underull. Jag var dock riktigt kall, även om jag höll mig torr förutom på händerna då.

En av markeringarna hamnade i närheten av en grupp kantareller. De var jättefina och jag fick lov att plocka dem och ta med hem. Fingrarna var väldigt stela och det var svårt att få dem att lyda, men vilken fin bonus att få med en halvliter kantisar efter hundträningen!

Fika, fika, en and och så en kanelbulle

Abbie drack en hel del vatten under lördagskvällen och hon bajsade två gånger på söndagsmorgonen, men förutom det mådde hon som hon brukar. Vi hade ett heldagsschema för söndagen och Abbie skulle vara med i bilen hela dagen. Jag promenerade henne så ofta jag kunde för hon hade ju all maten hon behövde bli av med, men hon ville inte bajsa något mer på hela dagen.

Vi började på IKEA i Uppsala. Hundarna hade kräkts för många gånger på ”sin” matta i hallen före sommaren, så den kasserades och nu när det blir kallare på golvet behövde vi köpa en ny åt dem. När det var fixat åkte vi till B:s syster i Storvreta på födelsedagsfika.

Efter ett par timmars fikande och firande tog jag med mig Abbie och åkte en liten bit till gården där vi skulle få vara med och apportera på eftermiddagen-kvällen. Apportörernas samling började med fika, någon hade bakat en smarrig kardemummakaka som fortfarande var ljummen när vi fick smaka på den.

Dammen.

Vi promenerade ner till dammen och ställdes ut bakom skyttarna. Det är alltid lite pirrigt när man är på ett ställe för första gången för man vet inte riktigt hur allting fungerar. Alla ställen gör ju saker och ting på lite olika sätt. Här stod vi precis bakom skyttebåsen, en position jag egentligen inte gillar för att så stor del av vårt synfält skyms bakom båset, men så småningom förstod jag varför. Bredvid dammen finns en sjö, och där låg änderna. Vi väntade på att de skulle flyga in till dammen och medan de flög ville vi hålla oss någorlunda dolda för att inte skrämma dem.

Kvällens utsikt för vår del.

Idag ville de dock inte fåglarna komma till dammen. Det kom naturligtvis några, men de var inte särskilt många. Skytten jag stod vid hade inte många fåglar att sikta på under de timmar vi stod där. Vi hörde dock fåglar. De som satt ute i sjön skränade och lät. Jag tror det var mest gäss vi hörde och de var ändå inte föremål för jakt idag.

Vid slutet av dagen, när det redan skymde på ordentligt sköt ”vår” skytt en fågel som flög bakåt. Jag hann uppfatta att den var träffad, men såg inte nedslagsplatsen. Abbie hade dock markerat och hittade den relativt fort ute i vassen. Det var dagens enda apport för oss. Vi var med och eftersökte i mörkret men Abbie hittade inte fler fåglar.

När vi promenerade upp mot bilarna och rundade gården stod två flickor i fönstret på gaveln. De hade nybakade alldeles underbart goda kanelbullar till människorna och en tallrik full med ostskivor som de bjöd hundarna på.

Jag höll nere matmängden till Abbie under dagen pga gårdagens förmodade överätning. Hon fick några kulor till frukost på morgonen och en dryg halv måltid innan vi åkte till jakten för att hon skulle ha lite energi i kroppen. Bajsa gjorde hon som sagt inte alls efter kl 9 på söndagsmorgonen.

När hon inte bajsade på måndagmorgonen heller började jag undra om något var fel, men hon mådde ju bra, var pigg och drack vatten och kissade. På eftermiddagen när jag kom hem och hade fått rapport från hundvakten att hon inte hade bajsat under dagen heller var det nära att jag ringde djursjukhuset och frågade om de kan bli förstoppade av för mycket torrfoder, men samtidigt var hon ju fortfarande pigg. Jag började vätska upp henne med vatten blandat med laktosfri yoghurt (ifall det satt en stor propp med torrt foder i tarmen tänkte jag) och vi gick en promenad som jag hade tänkt dra ut på så att hon skulle få chansen att gå lös på alla ställen där hon brukar gå (hon är lite krånglig med att göra ifrån sig i koppel och särskilt på nya ställen) men vi behövde inte gå särskilt långt innan det kom en liten hög.

Jag kommer inte ihåg hur mycket mat som var kvar i burken hon tömde, och nu efteråt undrar jag om det kanske inte var särskilt mycket kvar alls, och att när jag började ge pyttelite mat kanske det helt enkelt blev tomt i systemet? Svaret kommer vi inte att få, men nu är allt som vanligt igen!

Abbie och jag tackar för att vi fick chansen att komma med och apportera. Att det inte blev så många fåglar gör inget alls, det är nyttigt för henne att sitta lugnt på pass och bara vänta och observera.