Om närsök och att flytta hunden

Okej, det här inlägget blir bara lite babbel om hur tankarna går i mitt huvud om det vi gjorde i fredags. Det är inga sanningar som gäller för alla, utan det är väldigt fokuserat på mig och Abbie. Läs om du vill, men du behöver inte hålla med.

Hos Lisa har vi fått göra en övning som är upplagd så att man har ett antal ställen/vita pinnar i ett område och så får man veta att vid en av pinnarna finns en liten dummy gömd. Man får inte veta vid vilken. Övningen går ut på att man skickar hunden till var och en av pinnarna och låter hunden leta så länge att man förstår att området är tomt och så ska man i tur och ordning flytta hunden vidare till nästa område, och så vidare tills man hittar dummyn. När vi gjorde den här övningen hos Lisa hade vi lite tur, för dummyn låg redan vid den andra pinnen vi letade vid. Jag tror det var bra för Abbie just då, för hon var redan lite trög under det träningstillfället, kanske på grund av att vi var i en ny grupp och att både hon och jag drar oss lite tillbaka då.

I fredags gjorde vi den här övningen i min lilla träningsgrupp som vi båda känner väl och känner oss trygga i. För Abbie passar den här övningen inte så bra, för hon tappar lätt modet om hon får jobba men inte hittar något, och så blir det trögjobbat. Två andra saker blev också tydliga för mig. Den ena är att hon har ett ganska stort och yvigt närsök när området är tomt, och det beror på att hon lätt stannar upp och blir passiv om jag är ”hennes arbetsledare” och därför har jag låtit henne reda ut närsöken på egen hand istället för att gå in och detaljstyra henne till ett litet område. Jag tänker att hon får komma på att det är smart att söka just där hon var när jag blåste signalen, men jag låter henne komma på det själv. Vi kanske inte riktigt är där ännu. Det andra är att det var svårt att flytta henne i sidled till nästa pinne.

Det blev lite så här: när hon närsökte vid en pinne var hon så yvig att hon närmade sig nästa pinne. Jag ville helst inte gå in och dirigera tillbaks henne, men gjorde ändå det ibland. När jag sen försökte flytta henne med sidotecken så gick hon långsamt några steg åt rätt håll och stannade sen upp för att fråga mig vad hon skulle göra. Det behövdes alltså flera t.ex. högertecken för att flytta henne 10-15 meter. Vid en pinne såg jag på henne att hon fick vittring på bollen som låg vid nästa pinne, men jag försökte ändå få henne att söka färdigt där hon var innan jag flyttade henne vidare. Hon tappar nog lite förtroendet för min förmåga som förare när det blir så här.

Eftersom det här att kunna flytta hunden till ett annat område ifall det inte finns något där hon letar är en nyttig grej att kunna så vill jag ändå försöka förbättra det här, och nu har jag börjat klura på hur man kan göra det lite enklare och lite roligare för henne.

Jag tänker mig att man för det första minskar ner på antalet pinnar till två, och så lägger man till flera när vi har fått upp glädjen i övningen. Vissa gånger ska man börja skicka till pinnen där man gömt något, och det man gömt ska vara väldigt väl gömt och gärna legat ganska länge så att flyktig vittring hunnit försvinna (om det är så det funkar, men jag tror det). Andra gånger skickar man till en pinne där det inte finns någonting och låter henne leta där. När hon har sökt igenom det området stoppar man och gör ett sidotecken och då ska det finnas en vit stående dummy som hon inte ser från pinnen men som hon får syn på när hon har flyttat sig några meter åt sidan. Den får gärna stå ganska långt ifrån den första pinnen, dels för att det då inte är någon risk att hon ska se/vittra den ifall närsöket vid pinne 1 blir lite större och dels för att få upp farten i rörelsen åt sidan.

När dessa två moment börjar fungera kan man gå vidare till att man har gjort ett närsöksområde vid pinne 2 ifall området vid pinne 1 är tomt, eller kanske att man har tre pinnar, två tomma och en med en vit stående dummy.

Nu börjar jag tänka på geometrin också, så att man får fina 90-graders sidotecken till alla pinnarna ifrån stället där man står. Sen tänker jag också att de där vita stängselpinnarna är ganska klumpiga att ha med sig ut – hur kan man göra på ett enklare sätt? Blompinnar med en liten vimpel på kanske? Det får kluras lite på.

Lite så här kan tankarna gå. Ibland är det skönt att få det nerskrivet, det blir lite tydligare då.

Tandkontroll av hela flocken

Det har kommit en riktig djurklinik till Lidingö, en Evidensia. Jag är jätteglad för det, att vi nu har en klinik med flera olika kompetenser på samma ställe, en som har lite mer möjligheter till vård av olika saker, och det bara 10 minuter hemifrån.

I torsdags öppnade den, och då erbjöd de kostnadsfri tandkontroll för hundar och katter. Jag passade på att gå dit och tog med alla tre hundarna. Jag hade tur att komma in utan väntetid och dessutom hade tandsköterskan gott om tid för oss. Vi fick också en liten mini-tour av lokalerna, kanske för att jag började med att berätta att jag har jobbat i lokalerna när Lidingö Energi satt i huset. Då hade vi förråd (alltså lager av reservdelar och annat som behövs när man underhåller bl.a. elnätet) i källaren där djurkliniken ligger nu. Evidensia i Börjes förråd alltså!

Mackan

Mackans tänder har inte så mycket tandsten, men hon har spräckt av flisor från molarerna (alltså de stora triangulära tänderna ganska långt bak i överkäken) på båda sidorna av munnen. Sköterskan rekommenderade en rengöring och röntgen av alla tänderna, för att man ska kunna bedöma om Mackan har något obehag från de här molarerna eller om man kan låta dem vara.

Abbies tänder är inte så lätta för utomstående att få se på. Hon litar på mig när det kommer till kroppsvård men inte på så många andra och särskilt inte på helt okända, så hon ville inte gärna visa sin mun. Sköterskan fick se så pass mycket att hon gav tummen upp och rekommenderar att vi borstar tänderna varje dag eftersom jag ger hundarna uppblött torrfoder.

Joys tänder är enligt mig ganska hemska. Sköterskan tyckte dock inte att det såg så farligt ut. Joy har tandsten, men tänderna ömmar inte och tandköttet ser friskt ut, så sköterskan tyckte inte att det var en nödvändighet att göra något åt dem.

Jag har funderat på Mackans tänder och ifall det är värt att göra något åt dem eftersom hon ju ändå är 11 år och inte verkar ha något problem med dem, men jag vet att hon är väldigt smärttålig så det kan ju vara något ändå. Sköterskan tyckte att båda tanterna var i jättefin kondition och fräscha för sin ålder, så hon tyckte absolut att det är värt att göra det om jag ville. Nu har jag bokat en tid åt henne för tandrengöring och röntgen. Det blir dock inte förrän i augusti, så då får vi veta mera.

Träning hos Lisa

Bästa polaren Abbie och jag åkte igen till Lisa för en träning i en grupp ganska duktiga hundar. Det är jättekul att vi får vara med i gruppen, och till den här gången hade jag gett mig den på att Abbie inte skulle stanna i linjetagen. Vi har tränat på det och det har blivit mycket bättre den sista tiden. Jag hade sånär glömt bort att jag skulle dit i onsdags, så när jag såg det i kalendern i tisdags kände jag att jag behövde köra ett litet genrep med Abbie så att hon skulle vara trygg med att dit jag pekar, där finns det något att hämta (lite bebisvarning här, jag hör det). Jag körde helt enkelt ett litet pass med stående vita dummies som jag ställde ut medan hon satt i bilen.

Abbie ❤️

Vi var fyra elever plus Lisa som tränade den här dagen. Vi började med att gå på linje och att kasta och lägga ut dolda åt varandra. Det var en rolig grupp och Lisa hade lite sjå att hålla ordning på oss. Vi skickade hundar för fort, och i något fall två samtidigt, och när hon försökte lära oss hur man pekar på en apport på ett A-prov/field trial verkade vi nog helt obildbara. Vi skrattade nästan så tårarna rann.

När vi gått ett tag kom vi fram till en övning som Lisa hade förberett åt oss, typ som en uppgift kan vara på ett lag-WT.

Klurig linje

Fotot är taget från där vi stod. Tre hundar jobbade och två personer var funkisar. Det kastades en markering till vänster, utanför bilden, ungefär i höjd med granhäcken man ser, och en markering till höger, ungefär i bildens högerkant, upp mot den vägg på ladan som är avklippt av bildkanten. När de var kastade skulle hund 1 skickas på en linje rakt fram, eller nästan i alla fall för den lilla ingärdade fyrkanten mitt i bilden skulle de inte gå igenom utan runt, och till ett område med nedstoppade bollar i kanten av ängen upp mot de lite gråare träden, där man också ser en svart klump på bilden som jag tror är en hund. Efter att linjetaget var klart fick de övriga två hundarna hämta varsin markering. Avstånden var jättelånga. Här gällde det att ha en plan – vilken sida om inhägnaden skulle man välja? Hur ligger vinden? Vilket blir lättast?

Jag blir lite ”rädd” när jag får en sån här uppgift, men det visade sig inte vara några större problem för oss. Jag tror faktiskt Abbie har gått om Mackan i utbildningsnivå nu.

Dramatisk himmel

Vi gick lite till på linje, och sen fick vi en annan uppgift som bestod av två linjetag och två markeringar, där linjetagen skulle hämtas av hund 1 och hund 2, naturligtvis efter att markeringarna hade kastats, och de låg såklart som störningar till de båda linjerna. Även här var avstånden jättelånga.

Min föresats blev uppfylld, åtminstone så långt att hon inte stannade på ett enda linjetag. Däremot dök det upp en ny grej, hon blev osäker på långa (avståndsmässigt) minnesmarkeringar och stannade istället på dem efter några meter. Jag vet inte varför hon gör så, men tänker att en del av lösningen är att jag blir bättre på att tolka hennes signaler – minns hon eller minns hon inte var markeringen föll.

Det här var kul, men jag lever inte efter de regler jag har satt upp för mig själv när jag åker på såna här aktiviteter, regler relaterade till pandemin som härjar, så jag kommer inte att åka på flera såna här träningar innan situationen ändras – så ni vet varför bloggen kommer att fortsätta vara tyst ett tag.