En strålande vacker och iskall januaridag var det dags för mig att göra debut som skytt på fasanjakt. Jag hade egentligen tänkt lämna Abbie hemma, men sen bad man uttryckligen att de som har en hund som kan sitta som ”peg dog”, dvs sitta med när man skjuter, skulle ta med dem. Det var ju det här vi gick kurs och lärde oss i våras, så Abbie fick följa med!
Den första såten blev jag placerad längst ut på en kant, och det kändes skönt att inte stå mitt i smeten i början. Där flög det förbi en fågel som jag borde ha kunnat träffa, men det gjorde jag inte och senare flög det förbi någon fågel som var lite för långt bort.
Det är ganska mycket att tänka på när man är skytt. Man måste ha koll på omgivningarna och åt vilket håll man kan rikta bössan när man slår ihop den och bryter det. Säkerheten är ju absolut viktigast. Om man träffar något är egentligen sekundärt.
Abbie var ganska på och ville gärna göra mer än bara sitta och titta.
Båda fotona ovan är från såt två, där jag fick hjälpa till i drevet. Jag släppte av bössan i bilen men Abbie fick fortsätta hänga med. Här fick vi bland annat klättra igenom ett snår med salix (vide) där stammarna både låg ner och växte vertikalt. Vi tyckte båda två att det var svårt att ta sig fram. Men så vackert väder! Lite sol på synnerverna gör gott!
Vi hann med en tredje såt innan lunch. Bössan hämtades upp och vi ställdes ut igen. Skyttet gick faktiskt riktigt dåligt, jag trodde jag kunde bättre, men till slut träffade jag min första fasan, en höna.
Här är den stackars lilla hönan bredvid min bössa. Det var inte toppensmart att lägga den varma bössan i snön, den frös direkt till is som inte ville lossna. Som tur var fick vi lunch efter detta och bössan fick tina upp tillsammans med Abbie i värmen i bilen.
Här är den glada människan, den stackars lilla hönan och den helt övertaggade hunden. Abbie knallade till och med på kommandot ”nej” i den här såten, och hon brukar ytterst sällan knalla eller göra något alls på eget bevåg, så den här situationen var svår för henne.
Jag fick skjuta i ytterligare en såt efter lunch. Då hamnade jag lite svårt så att fasanerna kom flygande mot mig över ett hustak och man såg dem ganska sent. Jag hade svårt att hänga med, men träffade faktiskt ytterligare en fasan, som sen flög vidare över min granne och blev träffad igen.
Vi avslutade med att hjälpa till med eftersöket och det var skönt för Abbie att få röra på sig och få ut lite av stressen genom att springa och söka. Fast i början vågade hon inte riktigt springa iväg, så hon tog nog åt sig efter att hon hade knallat i såten före lunch.
Nu behöver jag träna massor på hagelskytte, för det här är jättekul men kommer att bli ännu roligare om skyttet går bättre.
Tack för den här säsongen alla inblandade! Vi har haft så roligt och jag hoppas jag får fortsätta komma med nästa säsong!
Mackan, Joy och Abigail 