Idag har vi haft sista träningen av fyra bokade i år hos Fredrik. Det är alltid trevligt att åka dit och alltid bra träning hos honom. Idag har vi blandat apporter från kända områden med blinda långa linjer där hundarna såg apporterna de sista kanske 10-15 metrarna. Vi är ju tre ekipage, och vi hade hela tiden varsin övning – en dold dirigering, en/två markeringar med skott och kast och en boll skjuten med apportkastaren, och så roterade vi så att alla tre fick göra alla tre övningarna innan vi flyttade oss till ett nytt ställe på marken. Samma hund fick hämta båda dummymarkeringarna fast inte direkt efter varandra och Fredrik använde de två områdena smart så att där vi stod först låg de åt höger/vänster men när vi flyttade oss låg de på linje efter varandra.
Abbie började dagen helt okej (för att vara hon). När vi kom till tredje stället var nog min energi slut, och kanske var hon också trött. Abbie skulle börja med att hoppa över ett vattenfyllt dike och hämta en minnesmarkering. Jag fick skicka om henne tre eller fyra gånger, för varje gång stannade hon på linjen och frågade mig. Varje gång hoppade hon över diket både på vägen ut och vägen hem. När hon till sist kom hela vägen ut och hittade bollen hoppade hon lite frejdigare över diket än de tidigare gångerna och jag utbrast Tjohoo! Det var tydligen första gången någon sagt just det som beröm till sin hund för här började mina kompisar fnissa lite.
Sen blev det min tur att skicka på den långa linjen, men stoppa en bit innan det kända målet och be Abbie söka åt höger efter en för henne okänd dummy. På första försöket kom hon till rätt ställe men jag stoppade henne kanske lite för sent. Hon sökte åt höger men inte mot mig som jag tänkte, utan längre ifrån, och jag försökte vissla och ropa henne tillbaka men här var hon bestämd och fortsatte. Hon var alltså lite olydig. Det brukar sällan hända och jag blev lite irriterad men Fredrik tyckte att med en hund som Abbie var det nästan lite bra. Innan jag skulle skicka om och försöka hämta rätt dummy hytte jag lite med fingret åt Abbie och sade åt henne att ”och den här gången får du lyssna när jag tutar!”. Nu började alla tre bakom mig skratta högt åt ordet ”tutar” (=visslar i pipan) vilket gjorde att även jag började skratta och var tvungen att samla mig innan jag kunde skicka om igen.
Snöglopp och vårfyllda diken.
Till slut skulle Abbie hämta en minnesmarkering som Fredrik kastade från toppen av en liten kulle, och som för hundarna nog såg ut som om den landade på kullen, men som i själva verket låg kanske 30 meter bakom kullen. Abbie fastnade vid kullen och började söka, så jag stoppade henne där. Tanken vara att hon skulle fortsätta längre ut vid kommandot ”bakåt” från mig. Här strulade det, hon satt kvar. Jag fick gå ut och skicka henne från platsen där hon satt med ett vanligt linjetag (efter att vi försökt på lite andra sätt), och sen lade vi ut apporten igen. Nån annan hund fick göra något emellan och sen fick vi göra om igen. Samma sak hände, hon fastnade igen när jag stoppat henne vid kullen. Då tog Fredrik fram apportkastaren och stoppade i en boll i röret, och det var då han sade åt mig: ”Håll henne där!” och lade snabbt till ”Om du kan” med ett stort flin. Sen sköt han bollen över Abbie och ut till området och hon viftade knappt på örat. Vi löste upp det till slut men det var inte precis någon risk att hon skulle rusa efter bollen på eget initiativ.
Som vanligt en jättebra träning! Vi har bett om att få boka flera tillfällen och vi håller tummarna att han har lite tid för oss under våren.
Dagens tips är att blanda övningar där föraren styr (t.ex. blinda dirigeringar) med självständiga övningar (t.ex. markeringar) med så att hunden får växla mellan olika typer av koncentration.
Till mig själv vill jag påminna om att bara ge ett kommandoord och sen vänta på reaktion från Abbie, inte tjata och peppa, och att om det blir fel, ta tillbaka och börja om (om Abbie stannar och frågar) alternativt gå ut och sätt tillbaka hunden (om ett kommando följs upp på fel sätt) och börja om från där det gick fel.
Lilla Happy, 11 veckor, får lift i väskan.
Mackan, Joy och Abigail 