Sista öppna träningen hos Reedsweepers som jag har bokat, och den här gången var jag inte alls peppad på att åka, men ibland blir det bra trots opepp …
De tidigare gångerna har jag hamnat i Fredriks grupp, men den här gången skulle jag vara i Helenas grupp, och vi var bara fem ekipage. Det är ju lite lyxigt att vara så få. Vi höll till på Kiplingeberg idag, och medan vi promenerade ut mot diket (ravinen) där Helena hade tänkt att vi skulle vara kom hon på att vi bara skulle värma upp lite precis där kennel Thorsvis ruta på Apportera för livet-tävlingen för ett och ett halvt år sen låg. Det blev en lång uppvärmning, för det blev svårare för hundarna än hon hade trott, och vi blev kvar där nästan hela passet.
Vi stod uppe på en kulle och skickade hundarna på snedden över till tre olika områden på kullen på andra sidan. Vi började med att hundarna fick höra skott och se kast mot områdena. Terrängen i mitten är ganska hög och hundarna skulle passera ”hinder” i form av t.ex. ett hallonsnår på vägen och det var inte så lätt för alla hundar.
Som steg två fick vi vända om hundarna och så lade Helena ut bollar på vägen ut mot de kända områdena. Sen fick hundarna titta igen och de fick igen höra skott och se kast mot de områden de alltså redan varit i. Nu fick vi skicka och stoppa dem i boll-områdena och låta dem söka där. När boll-områdena var tömda fick vi återigen skicka till de kända områdena igen.
På slutet blandade Helena in skottapporter också, och att gå igenom allt detta för fem hundar tog ca 2,5 timme (!). Några av hundarna (bland annat en som jag känner väl) hade lite problem med vissa saker (bland annat närsök i högt vassigt gräs och en skottapport på snedden som landade lite dolt) så det tog lite tid.
Jag hade svårt att få Abbie att gå ut på linjerna nästan hela dagen. Jag har börjat ha vantar eftersom det är höst och lite kallt, och vantarna har vita handflator. Jag har tänkt att det räcker för Abbie med vita vantar och den här dagen använde jag inte det vita kort jag annars brukar använda, både för att visa höger och vänster på avstånd men även när jag skickar henne på linjetag från sidan. Vid ungefär sista skicket tog jag ändå fram kortet och höll det med mina vita vantar, och då minsann, gick hon iväg som en raket. Jag undrar om det vita kortet vid linjetagsskicket är en så stark signal för henne att hon faktiskt blev osäker på vad jag ville när jag inte tog fram kortet (eller inte osäker egentligen men hon behöver att man har samma rutin varje gång, annars tjorvar det). Jag kom på det här för sent, så jag hann inte riktigt testa om min teori stämmer under den här träningen.
På slutet av träningen hann vi med några apporter med boll skjutna med apportkastare på fältet och till sist över ravinen. Abbie tyckte visst att det här var roligare än de första övningarna vi gjorde för hon vaknade till, men hon hade problem med apporten över ravinen. Jag tror att ljudet studsade runt i ravinen och att hon gick mot ekot istället för mot bollen.
En sammanfattning av dagen är att träningen var jätterolig, men att Abbie inte var lika rolig just idag.
Knotten som tuggade på oss och som gjorde så att jag såg ut som en finnig 15-åring i pannan när jag kom hem hade jag gärna varit utan.
Mackan, Joy och Abigail 