Som ni vet så har ju Abbie en tendens att fastna när jag säger UT och hon är på lite avstånd från mig. Nu är det hög tid att lösa upp det här för hon har gjort så båda gångerna vi har tränat för Jens och Sofia (Skåne förra hösten och kennelträffen i somras) och jag kan ju inte ha samma problem hela tiden lixom.
Med mig är det lite så att jag måste testa och se vad som händer och sen göra en analys för att komma fram till en plan. Lite trial and error. Idag började jag lite lätt med att lägga en dummy som Abbie såg, sätta henne 10 meter från den och gå iväg ytterligare 40 meter själv.
Så här såg det ut (ni ser henne va?). Ingen terräng att forcera direkt. Gick helt utan problem. Och förresten – man är ju lyckligt lottad som har såna här promenadstråk hemmavid.
Sen gick vi vidare och jag smög ut en dummy på stigen (inte grusväg som på bilden utan en stig med rötter och sånt), ropade på Abbie och satte henne kanske 10 meter ifrån den och backade själv ytterligare 30 meter. Nu visste hon alltså inte om dummyn, men hon gick iväg på mitt kommando. Det var bara det att hon drog iväg ganska långt och jag fick inte stopp på henne efter 10 meter utan hon sprang vidare (nosen ej påkopplad kanske?). När hon kom tillbaka stannade hon på stoppsignal ungefär på utgångspunkten. DÅ fastnade hon och gick inte iväg igen, utan jag fick gå ut och motivera upp området för att lösa upp det.
När vi gick vidare funderade jag. Vad vill jag uppnå med träningen? Jag vill ju att hon ska lita på mig och alltid gå ut på mitt kommando. Jag vill ju också behålla det att hon springer långt, jag vill ju inte att hon ska springa bara 10 meter, utan hon skall ju fortsätta mycket längre. Det är ju bättre att hon springer jättelångt och att jag får avbryta henne med en stoppsignal och en närsökssignal än att hon går för kort, och då är det ju dumt att lägga dummyn bara 10 meter bakom henne. Alltså borde jag göra detta i den här ordningen:
1) Kända områden med långt avstånd till henne och även långt avstånd mellan mig och henne. Variera avstånden. Mycket sånt så att vi nöter in en trygghet för henne i signalen UT i olika terränger och på olika platser. Tänka på att inte gå med henne ‘i linjen’ varje gång, utan att gå en omväg och sätta ner henne. Komma ihåg att berömma när hon börjar göra rätt, inte bara när hon hittar dummyn.
2) När ovanstående funkar: börja ‘sudda’ områdena (lägga ut och vänta längre och längre innan jag skickar, göra andra övningar emellan och gå tillbaka och skicka, et.c.) och så småningom övergå till helt dolda. Kanske varva med lite helt dolda på kortare avstånd för att stämma av status.
Jag ska försöka varva med höger-vänster-ut-övningen vi har gjort med Jens och Sofia när jag har en stor yta att hålla till på, för den övningen kräver ganska stor plats.
Här påbörjade vi UT till känt område i terräng (ni ser henne va?).
Har ni flera tips eller tankar om det här får ni gärna berätta hur ni tänker.
Mackan, Joy och Abigail 
Jag tror du tänker rätt med 1. Bättre med längre avstånd bakom än 10 meter, för du vill ju inte blåsa stopp och börja greja om hon missar den. Sen en synlig apport (vit el liknande, gärna doftande?) så hon verkligen får träff i början. Nån engelsman (Guy?) brukar säga att han kör 90 % kända platser och bara en liten andel helt dolt. Tror även Keith gör liknande, hans metod är att hjärntvätta hunden att bara springa. Så samma, samma, tills det sitter utan att hunden behöver tänka. Och han använder ju en viss mark enbart till en sak (tex dirigeringslinje), gör inte en massa annat på samma mark. Då går han till annat ställe och kastar markeringar etc.